Vad återstår nu, bara några dagar kvar till valet!?

Jo, att tala om jämlikhet!

Att tala om att socialdemokratin vill ha ett jämlikt samhälle, ett jämlikt Sverige, ett jämlikt Europa, en jämlik värld.

De borgerliga partierna, Alliansen och Sverigedemokraterna, vill däremot ha ett ojämlikt samhälle. Där går den avgörande skiljelinjen mellan höger och vänster - den avgrund som skiljer oss åt.

Och det är faktiskt bevisat att det jämlika samhället är bättre än det ojämlika samhället. De båda forskarna Kate Pickett och Richard Wilkinson har i sin banbrytande rapportbok ”Jämlikhetsanden” (Karneval förlag), bevisat att ett samhälle fungerar bättre i praktiskt taget alla avgöranden avseenden ju mera jämlikt det är.

Socialdemokratin har alltså rätt!

De borgerliga har fel!

Det vet vi nu! Det är vetenskapligt bevisat.

Med den digitala teknikens hjälp har de båda forskarna kunnat analysera tillräckligt stora mängder jämförbara, empiriska data från de 23 rikaste industriländerna och 50 av USAs delstater. De har rangordnat länderna med utgångspunkt från hur jämlika de är, alltså hur stora eller små skillnaderna är mellan rika och fattiga.

Resultat!

Människor har en bättre hälsa, lever längre, har mindre oro och ångest, färre har psykiska sjukdomar, barnadödligheten är lägre, antalet tonårsfödslar är färre, färre har problem med fetma, drogmissbruk, alkoholmissbruk; våld, kriminalitet och mord är mindre vanligt och färre sitter i fängelse ju mera jämlikt samhället är. Arbetslösheten är lägre i det mera jämlika samhället. Skolresultaten är bättre. De äldre har bättre livsvillkor. Människor har större förtroende för varandra, för myndigheter och för företag i mer jämlika samhällen, vilket är avgörande inte bara för välbefinnandet utan också för demokratin.

”Ökande klyftor och växande otrygghet på arbetsmarknaden är en avgörande orsak till att psykiska sjukdomar ökar och hotar att spränga sjukvårdens ekonomiska ramar i många länder”, skriver forskarna i ”Jämlikhetsanden”.

Är det någon som inte känner igen vårt land av idag?

Försämrad A-kassa, sjukförsäkring och försörjningsstöd är enbart destruktiva reformer. De borgerliga påstår sig vilja ”sänka trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden” och minska det så kallade ”utanförskapet”.

Men det är bara hyckleri.

Deras reformer fungerar tvärt om. De ”höjer trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden” och de ökar ”utanförskapet”. Syftet med reformerna, som slår mot de som har det allra svårast i vårt samhälle, var att skapa ekonomiskt utrymme för sänkta skatter för de som har det allra bäst. De tio procenten högst avlönade i vårt land har fått 25 gånger så stora skattesänkningar som de tio procenten lägst avlönade.

Men är det inte nödvändigt för socialdemokratin att vädja till mittenväljare och övre medelklass för att kunna vinna valet? Självklart, den som vill överta regeringsmakten måste få stöd av en majoritet bland väljarna. Men ”ökad jämlikhet”, skriver forskarna Wilkinson/Pickett, ”är ett politiskt verktyg för att höja välbefinnandet för hela samhällen”.

Det ska vi berätta för vacklande mittenväljare och övre medelklass!

Bror Perjus

Nu tar facket greppet om partiet!

När nu Metalls ordförande Stefan Löfven väljs till partiordförande, så tar fackföreningsrörelsen ett rejält och stadigt grepp om det socialdemokratiska partiet. LOs ordförande Wanja Lundby Wedin har hållit i överläggningarna i partiets högsta ledning, VU, under krisens peripeti. Sven-Erik Österberg, också från de fackliga leden, förefaller bli ny gruppledare i riksdagen.

Fackföreningsrörelsen utgör det fundament som Socialdemokratiska partiet är uppbyggt på. Det är också fackföreningsrörelsen som utgör styrkebältet i partiet och via de enskilda fackförbunden, lokalavdelningarna och klubbarna ger partiet sin unika ställning och förankring i arbetslivet. Det som sker nu visar tydligt hur fullkomligt fel alla har som talat om att fackligt/politisk samverkan är överspelat och omodernt i ett nytt Sverige präglat av individualism och så kallade medelklassvärderingar.

Medelklass är ett intetsägande och obegripligt begrepp. Arbetarklass är mycket bättre och tydligare. Egentligen är lönearbetare det allra bästa begreppet därför att det definierar alla som lever i huvudsak av sin lön, det vill säga flertalet både arbetare och tjänstemän. 

Tjänstemän är också ett dåligt begrepp, myntat som det är av överheten i det gamla fördemokratiska industrisamhället, som någon som ”tjänade” överklassen, faktiskt en aning förnedrande som begrepp. Numera har begreppet tjänsteman fått en helt annan innebörd också det tack vare fackföreningsrörelsens framväst.

I Sverige är tjänstemännen unikt väl fackligt organiserade inom TCO och även inom SACO. Inget annat land i världen har så väl fackligt organiserade tjänstemän som just Sverige, vilket i hög grad bidragit till den så starka och framgångsrika Svenska Modellen. Därmed har också tjänstemännen som individer, grupp och kollektiv skaffat sig en stark och självständig position i arbetslivet och i samhället.

I realiteten ligger också åtminstone TCO mycket nära det socialdemokratiska partiet. Tidigare TCO-ordföranden Lennart Bodström (för övrigt far till Thomas Bodström som också varit flitigt nämnd som en tänkbar partiordförande) var en period utrikesminister, den högsta politiska post som någon facklig ledare haft före Stefan Löfven. Den förre TCO-ordföranden Sture Nordh, var en tid socialdemokratisk statssekreterare. Nuvarande TCO-ordföranden Eva Nordmark har varit socialdemokratisk riksdagsledamot. Sacos förre ordförande Anna Ekström har arbetat som planeringschef och statssekreterare för socialdemokratiska regeringar.

När den fackliga rörelsen nu tar greppet om partiet via Stefan Löfven så är det förstås bra för alla lönearbetare, såväl arbetare som tjänstemän och akademiker.

I begreppet lönearbetare omfattas praktiskt taget hela folket, alla väljare. Den viktigaste gruppen därutöver är småföretagarna. En mycket mäktig grupp som heller inte omfattas är kapitalägarna. Men det behöver inte förhindra dem från att vara goda socialdemokrater. Tvärt om finns det många kapitalägare som inser värdet av att det i samhället finns en stark motkraft mot den makt som kapitalet representerar. En av LOs första ledare, Fredrik Sterky, var exempelvis en rik man som själv finansierade en stor del av sitt arbete för den fackliga rörelsen. Han var också mycket politiskt aktiv inom socialdemokratin men föredrog att vara ledare för LO eftersom han ansåg facklig organisering och socialistisk skolning var viktigare än parlamentariskt arbete, vilket det kanhända också var på den tiden!

Det är för övrigt ytterligt intressant att en global storkapitalist som Georg Soros i sin bok ”Den globala kapitalismens kris” (Norstedts) ställer frågan; ”Var finns det globala samhället som är jämbördigt med den globala ekonomin”. Soros efterlyser alltså en stark socialdemokrati på global nivå. Och kanske är det den största socialdemokratiska utmaningen idag; det nya stora projekt för socialdemokratin som så många efterlyser. Lite tankeväckande är det att detta nya stora projekt för arbetarrörelsen formuleras av en av världens främsta valutaspekulanter!

Även betraktat ur det perspektivet är Stefan Löfven ett utmärkt val av partiledare. Han kommer från det fackförbund som organiserar arbetarna inom det vi fortfarande kallar för exportindustrin, vilket egentligen borde kallas för den globaliserade sektorn. Han har själv arbetat vid Hägglund & Söner i Örnsköldsvik, ett företag inom det militärindustriella komplexet som är den allra mest globaliserade företagssektorn av alla och dessutom ytterligt politiskt kontroversiellt och känsligt. Trots det är han mycket väl insatt i den svåra debatten om vapenindustrins moraliska dilemma. Han har dessutom varit internationell sekreterare för metallarbetarna.

Med andra ord; han är utomordentligt väl lämpad att leda den svenska arbetarrörelsens modernisering i en ny tid präglad av globalisering, växande ekonomiska klyftor, kris och hot om massarbetslöshet, då facklig/politisk samverkan är mera nödvändigt än någonsin tidigare i historien. I kris är det den fackliga rörelsen som står för stabilitet och realism, men också för förnyelse och utveckling. 

 Bror Perjus

Har varit reporter vid Norrländska Socialdemokraten, andre redaktör för Byggnadsarbetaren chefredaktör för Mål & Medel, samt ordförande för Socialdemokraterna på Lidingö. Numera fri skribent och författare, bl a till boken ”Ett annat ord för mord – Om Coca Cola, demokrati och global ekonomi (Premiss förlag)”