Stefan Löfven, jag efterlyser ordet?!

Folkomröstningen

måste handla om
”det jämlika samhället”

Det är främst genom språket vi når och förstår varandra. Enstaka ord kan vara avgörande inför valet den 9 september. Sedan en tid tillbaka lyssnar och spanar jag nästan maniskt efter det ord som jag tror kommer att avgöra valet.

Det räcker inte med det starka samhället, ordning och reda, plikt och ansvar. Statsminister Stefan Löfven har sagt att valet ska bli en folkomröstning om välfärden. Men ordet välfärd räcker inte! Många i vårt land lever redan med en lyxkonsumtion som håller på att ta död på hela vår planet.

Det ord jag efterlyser är jämlikhet. Folkomröstningen måste handla om det jämlika samhället. Det är vårt partis viktigaste mål! Vi kommer aldrig att nå dit helt och hållet. Ernst Wigforss, vår främste ideolog någonsin, kallade det för en ”provisorisk utopi”. Men socialdemokratin ska alltid vara på väg i den riktningen. Därför är jag socialdemokrat.

Karin Boye har formulerat det bättre än någon annan:

”Visst finns det mål och mening i vår färd –

men det är vägen som är mödan värd”

I DN 20 juni berättar finansminister Magdalena Andersson om vad S, MP och V genomfört trots motstånd från en kraftig borgerlig majoritet i riksdagen.

Hon avslutar med orden:

”Så vill vi socialdemokrater öka jämlikheten

och bygga samhället starkare.

Sverige ska vara ett tryggt land.” 

Så hänger det ihop! Det är bara med ökad jämlikhet som samhället kan bli starkare och tryggare. Det inser nu äntligen allt fler tongivande samhällsvetare och ekonomer.

Ekonomiprofessor Lars Calmfors har i 30 år argumenterat för ökade ekonomiska klyftor. Nu varnar han för de ökande ekonomiska klyftorna. Det gör också globala ekonomiska institutioner som OECD, Världsbanken och Internationella Valutafonden, som tidigare hävdat motsatsen.

Böcker som Tony Judts ”Illa far landet” (Karneval), Per Molanders ”Ojämlikhetens anatomi” och ”Condorcets misstag” (Weyler) beskriver hur destruktivt det är med växande ekonomiska klyftor i ett samhälle.

Kate Picketts och Richard Wilkinsons ”Jämlikhetsanden” (Karneval) visar konkret hur överlägset det mer jämlika samhället är. Deras banbrytande rapport jämför de 23 rikaste länderna i världen samt USAs 50 delstater med varandra och bevisar att följande gäller i det mer jämlika samhället:

Människors hälsa är bättre! Människor lever längre! Spädbarnsdödligheten är lägre. Antalet tonårsfödslar är färre. Barns skolresultat är bättre. Oro, ångest och psykiska sjukdomar är mindre vanligt. Kriminaliteten är lägre. Färre missbrukar alkohol och droger. Färre antal våldsbrott och mord begås. Färre sitter i fängelse. Förtroendet mellan människor är större. Tilliten till myndigheter, politiker och företag är större.

Befolkningen mår bättre, är fredligare, friskare och mer högpresterande i mer jämlika samhällen än i mer ojämlika samhällen. Jämlikhet är den effektivaste tänkbara ekonomiska drivkraften – precis tvärt emot vad alla högerkrafter ständigt påstår. Det jämlika samhället är förstås en förutsättning också för en väl fungerande integration av alla våra nyanlända svenskar.

Till sist!

Vi har ett överväldigande väljarstöd för ökad jämlikhet. Fyra av fem väljare anser att det är en viktig regeringsuppgift att minska de sociala och ekonomiska klyftorna (Novus, Katalys och Jämlikhetsfonden, DN 2017-05-11). Många normalt borgerliga anhängare vill alltså ha ett mera jämlikt samhälle, samtidigt som de borgerliga partiernas politik entydigt går ut på att öka klyftorna. Vi kan med tillförsikt göra valet den 9 september till en folkomröstning om det jämlika samhället!  

Vårt lands ekonomi är dessutom nu urstark. Vi har en låg och sjunkande statsskuld, en snabb ekonomisk tillväxt, ökande sysselsättningsgrad och minskande arbetslöshet. Det finns alltså väldiga ekonomiska resurser i vårt samhälle. De resurserna ska – enligt min mening, Stefan! - i första hand användas för att öka jämlikheten mellan människorna i våra samhällen, kommuner och regioner.

Visst, de samlade högerpartierna kommer att hånfullt kalla oss för ett ”bidragsparti”. Det ska vi vara stolta över! Självklart ska vi bidra till alla som har det svårt. Det får de gärna håna oss för! Så avslöjar de bara sin brutala cynism!

Stefan, nu väntar jag bara på ett glödande tal i Almedalen, med en konkret reformagenda och ett tydligt uttalat syfte att öka jämlikheten i vårt land.  

Vi ses i Almedalen! Jag ska lyssna noga efter ordet!

Bror Perjus

Gräsrot (S), journalist och författare

https://www.dn.se/debatt/sverige-slar-eu-rekord-i-andelen-som-arbetar/

Horace Engdahl:

- Jag kan bli folkkär...
Fem helsidor i Svenska Dagbladet Kultur om Horace Engdahl. Jag blir nyfiken, men förstår egentligen inte riktigt varför. Jo, jag undrar förstås vem den mannen är, eller snarare vad han är ett symptom på. Jag läser hela den långa texten långsamt och funderar hela tiden på vad jag ska tycka om honom.

Känner sympati med honom när han beskrivs som en mobbad underdog, slagen blodig vid något tillfälle och transporterad till sjukhus, men motsatsen när allt fler av hans drag som arrogant  intelligenssnobb gradvis tonar fram. Två inte helt ovanliga drag hos en människa som blir utsatt och sedan ger igen mot ”massan”.

En inte helt ofarlig psykologisk cocktail – det har mänsklighetens historia visat.

Men vad ska man då tycka om Horace Engdahl? Jag vacklar fram och tillbaka, för och emot, tills jag läser det avslutande skriftliga meddelande han skickat till de journalister som arbetar med att porträttera honom.

Där skriver Horace Engdahl:

”Oavsättbara ledamöter – för Akademiens ledamöter är i realiteten oavsättbara – tar inte kommandon, har ingen `ledare´. Jag medger att detta kan vara svårt att förstå, eftersom resten av samhället fungerar genom hierarkisk underordning, ibland kallad ´demokrati´, men så är det.”

Jomenvisst, Svenska Akademien är som alla vet en rest av det kungliga enväldet, en artefakt av den gamla  svenska diktaturen som en majoritet av vårt lands befolkning fortfarande försvarar.

Gustav III skrev på 1700-talet de regler som fortfarande gäller.

Karl XVI Gustav, vår monark i tiden valåret 2018, anses fortfarande vara den som har den oinskränkta och slutgiltiga makten över Svenska Akademien. Hela svenska folket väntade andlöst på att kungen skulle ingripa och rädda Nobelpriset i litteratur och Sveriges anseende inför hela världens vitterhet.

Horace Engdahl, som allt nu tycks kretsa kring, anser att demokrati är lika med hierarkisk underordning.

Sverigedemokraterna stormar fram i opinionsmätningarna och är snart – kanske - regeringsunderlag i riksdagen.

Nazisterna behärskar 1 maj gatorna i Ludvika och Boden, snart ska de hålla tal i Almedalen, Bokmässan får de inte delta i, den här gången…

Horace Engdahl avslutar sitt meddelande till Svenska Dagbladet med en förutsägelse. ”Ibland slår det om och jag blir nästan folkkär”.

Då går det en iskall vind genom min kropp, där jag sitter och läser fastän rekordhet majsol strålar in genom fönstret och påminner om klimathotet. Har maj blivit den nya rötmånaden? Kan vår "hierarkiska underordning" ersättas av "verklig demokrati", eller någonting helt annat?

Bror Perjus