Mitt i den
oändligt djupa sorgen och förtvivlade saknaden efter vår dotter Victoria som
lämnade oss den 4 maj, mitt i vår gråt exploderar en bomb och beskedet kommer
om terrorattentatet i Manchester.
Och vi, hennes mamma Karin, jag och hennes
syskon, lever nu i samma sorg, samma förtvivlan som föräldrar och syskon till
alla de unga människor som dödades vid Manchester Arena. Och det är näst intill
outhärdligt. Och ändå måste vi gå vidare för våra barns och barnbarns skull och
för hela mänsklighetens skull, trots att vi förlorat vår yngsta dotter, trots
alla bittra förluster för alla föräldrar som förlorat sina barn och barn som
förlorat sina föräldrar.
Det är först efter Victorias bortgång som vi
riktigt börjar förstå vem hon var. Hon var förtegen om sig själv och sitt inre.
 |
Man (Figur i lera av Victoria)
|
Nu söker vi berättelserna om henne.
 |
| Victoria |
Jag hittar
en text hon skrivit på min dator, början på en ansökan till sin utbildning i
Grafisk form och kommunikation vid Universitetet i Norrköping. Den börjar ”jag
ska nu skriva ett mycket ärligt brev…” och fortsätter ”Jag är en ung kvinna som
vuxit upp utanför Stockholm i den beryktade kommunen Lidingö. För er som inte
vet är Lidingö det största vattenhålet i Sverige för miljonärer och rika
människor. Där växte flickan upp i en starkt socialistisk ideologiserad familj
med en far som var politiskt engagerad. Detta var långt ifrån en okomplicerad
barndom. Jag tror att det har givit mig mycket att från min bakgrund växa upp i
en sådan miljö som Lidingö. Man kan säga att jag präglats av två olika
världar.”
Victorias lärarinna i låg- och mellanstadiet
hade lagt sig till med en fantasieggande tradition. Hon gick igenom varje elev
på avslutningsdagen och försökte förutsäga vad var och en skulle bli som vuxen.
När hon till sist kom fram till Victoria gjorde hon en kort paus av eftertanke
och sa.
-
Och Victoria, hon kommer att bli Sveriges första
kvinnliga statsminister!
Det blev inte Anna Lindh och det blev inte
Victoria.
Jenny, en av Victorias studievänner i
Norrköping berättar på Facebook.
"Hon kämpade på redan när vi pluggade
och dolde nog mycket inom sig. Första dagen i nkpg hade vi "lekar i
parken" och jag frös massor, Viktoria lånade mig sin tröja. Det är mitt
absolut första minne av henne. Jag har tusen minnen av henne, vet knappt vart
man ska börja. Ett av mina roligaste är när hon följde med mig till Öland och
firade midsommar. Vi fick sova i samma husbil som min mamma och min mammas
gubbe. Han snarkade nåt så in i... så Victoria trippade ner från sovloftet mitt
i natten och gick fram till den här stora tjocka ganska så respektingivande
gubben och väckte honom och frågade om han behövde nässpray. Han glömde det
aldrig, och pratade i flera år om tjejen jag tog med mig med till Öland som var
så härlig med så mycket skinn på näsan. Jag hade gärna kommit på begravningen
men har svårt att ta mig dit från Halmstad där jag bor nu. Jag hoppas ni orkar
igenom detta. Kram!"
”Så typiskt vår Vickan! Jag gråter och
skrattar när jag läser”. / storasyster
Frida
Victoria var så begåvad, så infallsrik, så
talangfull, med en så enastående social förmåga – vi såg bara ljusa dagar och
möjligheter framför henne. Men allt kolliderade med ångest och depression och
till sist orkade hon inte med sitt liv. Under ett antal år fick vi nedslående
insikter i psykiatrins brist på resurser som en insiktsfull medkännande
personal kämpade med.
Slutet är svårt att uthärda…
För Victoria, för alla som dödades vid
Manchester Arena, för Anna Lindh och för hela mänskligheten så måste vi
fortsätta vår gemensamma kamp för fred, försoning och nedrustning, mot våld,
oförsonlighet och de livsvillkor som är så oacceptabelt orättvisa och ojämlika
på vår jord.
Vi glömmer dej
aldrig, Victoria!
Din
politiskt engagerade pappa,
Bror Perjus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar