Mona Sahlin är inte partiledare längre!

Äntligen får så Mona Sahlin helhjärtat stöd från rikslikaren Dagens Nyheter, landets största morgontidning.

På första sidan idag; en stor bild på en avspänd, självsäker, vackert leende Mona Sahlin som med glittrande ögon berättar om vilka som ”fortfarande” är hennes vänner och att hon ”verkligen inte förstår” vad som sker just nu inom partiet.

På allra bästa nyhetsplats; ett helt uppslag med en lika vacker Mona Sahlin på bild över hela uppslagets bredd, flankerad av den mördade Anna Lindh som vi alla saknar och Bruce Springsteen som är beundrad över hela världen.

Under den symbolmättade bilden; en helt igenom insmickrande intervju.

Mona Sahlin ”är noga med att intervjun inte ska handla om hennes efterträdare”. Men att Håkan Juholt är ”taskig” (detta fruktansvärt fula och simpla ord) och inte tillhör Mona Sahlins vänner, det framgår tydligt. Det är ”ingen hemlighet” att han var en av de personer som låg bakom den kupp som tvingade henne att avgå.

Det rödgröna samarbetet blev ”tyvärr mer rött än vad” hon hade velat och ”flera tyckte att det var provocerande mycket om bögar, kvinnor, invandrare och småföretagare” med Mona Sahlin som partiledare.

Rubriken över uppslaget är ”Väldigt många inom S blickar bakåt”. Inte tillräckligt många, enligt min uppfattning. Vår enda möjlighet att förutsäga framtiden är att studera historien. Framtiden har dessvärre ännu inte inträffat och kan alltså inte studeras med någon vetenskaplig stringens.

Mona Sahlins stora insats var utan tvivel att hon lyfte fram ”bögar, kvinnor, invandrare och småföretagare”.

Det var oerhört viktigt, inte minst därför att det handlar om allas våra mänskliga rättigheter. Ja, småföretagarnas mänskliga rättigheter kanske inte är direkt hotade i vårt land, men den hämmande byråkratin borde för deras del reduceras till fördel för oss alla och hela vårt samhälle.

Mona Sahlin och Thomas Bodström behövs förstås i samhällsdebatten precis som alla andra partimedlemmar. Särskilt nu när de dessutom får fullt stöd i Sveriges största morgontidning.  

Bror Perjus

Klippa banden med LO?!

Få förslag är så korkade, som det att socialdemokratin ska klippa banden med LO och sluta kalla sig för arbetareparti. LO:s medlemmar, särskilt de som är aktiva och förtroendevalda, utgör partiets kärna.

Partiet ska alltså klippa banden till sina kärnväljare.

Smaka på det förslaget, du som tänkt i sådana banor!

Men, det är ett utmärkt förslag, om man ser det ur högerkrafternas synvinkel.

Stig Malm förorsakade arbetarrörelsen som mest skada när han en gång plötsligt fick för sig att ”kollektivanslutningen utgjorde en kvarnsten kring arbetarrörelsens hals”. Kollektivanslutningen var en jättestor badring, modell innerslang till bakhjulet på en traktor.

Moderaterna försöker göra begreppet arbetarparti till sitt (visserligen utan e, vilket nästan omärkligt ändrar ordets betydelse). Men vissa ljushuvuden inom socialdemokratin tycker att det egentliga arbetarepartiet ska göra sig av med begreppet.

Hur hänger det ihop?!

I verkligheten utgör fackföreningsrörelsen den plattform, det fundament, den grund som socialdemokratin vilar på. Hur begåvat är det att rycka bort grunden och tro att huset står kvar som om ingenting har hänt?

Det var precis vad som hände vid valet förra året.

Socialdemokratin gjorde sitt sämsta val på 100 år, därför att LOs högsta ledning saknades i spetsen för arbetarrörelsens valarbete. Grunden rycktes bort och huset rasade ned i avgrunden, nästan… Nu håller vi på att kravla oss upp.

Men hallå, ska inte de som är organiserade i TCO och SACO få rösta på socialdemokratin? Varför ska LO ha en särställning? Så argumenterar högerkrafterna också, rätt som det är, drabbade av en plötslig och tårögd omtänksamhet om såväl fackföreningsrörelsen som socialdemokratin.

Ingen förhindrar tjänstemän och akademiker att rösta på socialdemokratin. Tvärt om!

Men i verkligheten representerar LO också TCO såväl som SACO inom det socialdemokratiska partiet. LO bevakar och driver de fackliga frågorna till fördel för både akademikerna och tjänstemännen via socialdemokratin. När TCO väljer en ny ordförande så väljer medlemmarna en socialdemokrat, för säkerhets skull, så också SACO i sina bästa stunder. Många, många tjänstemän och akademiker är för övrigt socialdemokratins medlemmar och väljare.

För tjänstemän är också arbetare. Ordet tjänsteman har arbetsgivarna hittat på: Med det menas att vissa män ska tjäna överheten. Men alla är vi lönearbetare, utom de som tjänar sitt dagliga bröd som avkastning av kapital, alltså av andras arbete.  

TCO och SACO kommer aldrig att bli en del av socialdemokratin, formellt. Men i praktiken har de lika stor nytta av socialdemokratisk arbetsrätt och välfärdsreformer som LO-medlemmarna.

Men borde inte LO ha lika goda relationer till en högerregering? För vem ska annars bevaka arbetsrätten när socialdemokratin befinner sig i maktlös opposition? Det är nästa fråga som ställs av de så välvilliga högerkrafterna.

Ja, men inget hindrar högern från att genomdriva ännu bättre arbetsrätts-reformer och en ännu bättre välfärd om det verkligen är vad högerkrafterna vill.

Nej, ärligt talat!

Inget strategiskt mål är viktigare för högern än att kapa upp arbetarrörelsen i två delar, helst flera, helst så många små bitar som möjligt...

Ibland får de god hjälp av en godtrogen advokat.

SvD flip, flop

Per Gudmundsson, ledarskribent i Svenska Dagbladet, har själv varit vänsterextremist och är numera långt ute på högerkanten. Han är ständigt den ivrigaste att förespråka ökade ekonomiska klyftor och orättvisor och privilegier för den redan rika.  

Han ojar sig nu över att Håkan Juholt ändrar kurs lite och finkalibrerar sin stabilt socialdemokratiska linje såhär i början av sitt partiledarskap. Hep!

...för att inte tala om Göran Skytte, krönikör på SvDs ledarsida, förr ateist och vänsterextremist, nu högerextremist och kristen fundamentalist.

SvDs ledarsida skulle tala tyst om att byta åsikt!

Duger Håkan Juholt?!

”Håkan Juholts svängar sågas” jublar Dagens Nyheter över en kolsvart helsida toppad med en väl vald bild av en bekymrad Juholt.

Sidan två, ytterligare en helsida, huvudledaren med rubriken ”Sluta vela om Libyen”, illustrerad av Juholt som joker på ett spelkort.

”Vad värre är, när Håkan Juholt i framtiden skickar upp sina försöksballonger om svenska militära insatser kan han vara statsminister.” heter det hotfullt i DN-ledaren.

Sedan, ett helt uppslag på sid 8-9. ”Juholts vinglande får hård kritik”, under en monterad jättebild där socialdemokratins ledare yvigt pekar åt två olika håll.

Nå, vad handlar det om?

Triss i reträtter, påstås det!

1) Han påstås i sitt installationstal till partikongressen ha hotat med att riva upp överenskommelsen om pensionerna mellan dagens fyra regeringspartier och socialdemokraterna, för att sedan ändra sig. Det hotade han aldrig med. Jag var med och hörde vad han sa. Talet delades dessutom ut skriftligt. Han ville ha en översyn av pensionerna tillsammans med de fackliga organisationerna, för att sedan ta upp en ny diskussion med övriga riksdagspartier. Pensionerna riskerar nämligen att bli allt för låga och allt för orättvisa i framtiden med dagens pensionsregler. Den huvudfrågan försöker högerkrafterna prata bort med sitt tal om Juholts svängar.

2) Fastighetsskatten. Där har han sagt sig vilja ”titta på om det finns en annan modell”, medan Tommy Waidelich sagt att ”boende är den största investering hushållen gör och då kan det inte ske förändringar så fort man byter majoritet”. Det är inte mycket till reträtt.

3) Libyen. Nej till fortsatt flyginsats. Och senare, efter intensiv intern debatt i partiet, kanske ok med marina insatser mot vapensmuggling.

När det socialdemokratiska partiet är fullkomligt enigt och partiledaren aldrig ändrar sig. Då utpekas partiet som en opåverkbar, maktfullkomlig betongmonolit med skramlande betongblandare.

Då är partiet fantasilöst, förstelnat och diktatoriskt. Då hävdas det att ingen intern debatt förekommer, att ingen intern kritik accepteras. Men det ligger förstås i sakens natur. Högerkrafterna ska aldrig vara nöjda med oss i vänstern. Och nu är de särskilt oroliga, därför att socialdemokratin sprudlar av idéer samtidigt som de är själva helt idélösa.

Just nu befinner sig socialdemokratin i opposition. Fördelen med det är att man då kan föra en mycket friare debatt på alla nivåer. Även partiledaren kan delta. En oppositionsledare har faktiskt rätten och möjligheten att pröva sig fram på ett annat sätt än en statsminister. Det är en av poängerna med den demokratiska principen om en regering och en opposition.

Debattens vågor går nu höga i partiets föreningar, arbetarekommuner och partidistrikt. Partiledaren själv skickar upp djärva försöksballonger. Vi knackar dörr, talar med väljare, vinner lokala omval och förbättrar opinionssiffror.

En ny klar och tydlig politik kommer att diskuteras och formuleras under tiden fram till nästa ordinarie den partikongress 2013 som i intensiva debatter kommer att slå fast en partilinje som gäller och håller som regeringspolitik. Rörelsen håller på att vitaliseras och formera sig inför valrörelsen 2014.

Håkan Juholt är en radikal, dynamisk och idérik partiledare på väg att ge det socialdemokratiska partiet ett historiskt lyft.

Det oroar högerkrafterna. Därför kommer de massiva angreppen!

Toyota hotar lämna Japan i sticket!

Man häpnar!

Vi visste

att den globaliserade ekonomiska eliten frigjort sig från alla band och alla lojaliteter till enskilda nationer och dess medborgare!

Vi visste att vinstmaximering är deras enda intresse!

Vi visste att de struntar i människors livsvillkor!

Men…

när Japan drabbas av en outsägligt brutal mänsklig och ekonomisk katastrof, med närmast oöverskådliga följder

när en tsunami tar tiotusentals människors liv

när ännu fler människors liv slås i spillror och samhällen och byar utplånas och förgiftas, kanske för all framtid, efter en kärnkraftsolycka i nivå med Three Miles Iland och Tjernobyl

…då trodde vi ändå inte att ett av världens största och vinstrikaste industriföretag, som etablerats och byggts upp i Japan, av japanska arbetare och ingenjörer, skulle uppvisa en sådan total okänslighet och öppet hota med att överge landet och dess medborgare i dess svåraste period på länge.

Men det är precis vad Toyota nu hotar med att göra!

Företaget hotar lämna Japan och dess medborgare i sticket i dess svåraste stund!

Det visar vilka cyniska krafter som tagit makten även över våra liv,

vilka cyniska krafter som styr världsekonomin och

vilka som dikterar demokratins villkor.

Det är skrämmande!

Hur hanterar vi det?

Mer pengar till Superkapitalisterna!

Hösten 2008 inleddes vår tids hittills värsta ekonomiska kris.

Vid samma tidpunkt började priset på guld stiga.

Spekulanterna, som skapat krisen, sökte säkra placeringar för att skydda sina gigantiska tillgångar undan krisen.

Sedan dess har priset på guld dubblerats till 10 000 kronor för drygt 31 gram. Den legendomsusade finansmannen George Soros sägs vara bland dem som tjänat miljarder på det stigande guldpriset. Men även flera länders Centralbanker har börjat spekulera i guld.

Orsaken till den hysteriska efterfrågan på guld är

en ”enorm misstro mot dollarn som rasat i värde”

hotet om ”kollapsande pappersvalutor och hyperinflation” som tornar upp sig vid horisonten,

 ”en fruktan för att det moderna finansiella systemet är ett ohållbart pyramidspel”,

en ”finanssektor som de senaste decennierna exploderat i omfång och som visat sig vara oroväckande instabil”.

Det anser i alla fall Andreas Cervenka, lysande ekonomisk krönikör i Svenska Dagbladet. Och han har säkert rätt!

I dagens SvD Näringsliv noterar däremot tidningens expert på råvaruhandeln, Björn Lindahl, att priset på silver rasat med 29 procent, på koppar med 6 procent, på guld med 5 procent, på aluminium med 5 procent, på olja med 14 procent och på zink med 7 procent. Men det gäller bara den senaste veckan.

Sedan konstaterar han:

”I själva verket hoppar priset omkring, oregelbundet och oberäkneligt. Stora ras kan ske utan att det finns någon god förklaring”.

Åjo, nog finns det en ”god förklaring”.

Den lyder som följer: Alldeles för många superkapitalister har alldeles för mycket pengar som de inte kan använda till annat än spekulation. De använder sina gigantiska kapitaltillgångar enbart till att köpa och sälja valutor, aktier, derivat och råvaror, utan annat syfte och resultat än att ytterligare förmera sina redan gigantiska tillgångar.

Därför ”hoppar priset omkring” på ett sätt som Björn Lindahl inte tycks förstå, kanske därför att Andreas Cervenka inte kan skriva det i klartext i Svenskt Näringslivs husorgan Svenska Dagbladet, utan döljer verkligheten bakom den mera neutrala formuleringen att ”finanssektorn de senaste decennierna exploderat i omfång”.

Men, som han så klokt konstaterar; guld ”är ett ganska dåligt material att bygga dagis med”.  Det är ”mycket fattigt på näring”. Och ”i tider av ekonomisk oro kan det tyckas mer konstruktivt att investera i producerande företag, i jordbruksmark, skog, bostäder, ny teknik som bidrar till att avvärja klimathotet eller i utbildning av människor”.

Det kunde lika gärna ha formulerats som en uppmaning: Rösta på det socialdemokratiska partiet! För det är precis vad socialdemokratins politik går ut på.

Urban Bäckström begriper däremot inte ett skvatt.

Han var ju moderat statssekreterare i Carl Bilds ekonomiskt katastrofala regeringsperiod i början av 90-talet. Då drabbades Sverige av sin hittills värsta ekonomiska kris. Senare befordrades Bäckström till Riksbankschef. Nu är han vd för Svenskt Näringsliv.

Där passar han bättre, bara ingen lyssnar på honom!

Söndagen den 8 maj uppträder han, med självklar auktoritet, som brandmannen som sprutar bensin på elden i ett inlägg på DN-debatt där han kräver ”strategiska skattesänkningar, på inte minst marginal-och kapitalskatter”.

Det är ett utmärkt sätt att överföra ännu mera spekulationskapital till de spekulanter som just nu är i färd med att lägga grunden för nästa ekonomiska kris, som kanske blir det slutgiltiga globala ekonomiska sammanbrottet.

Nåja, vi ska kanske ändå inte måla fan på väggen ännu!

Vi följer noga förloppet på Svenska Dagbladets Näringslivssida, även om det skildras i förtäckta ordalag.

Bror Perjus

Stupstock som healing

Jag är imponerad! De borgerliga tidningarnas försvar för den sittande regeringens historiska sociala reform är sååå retoriskt effektivt.

Reformen i korthet. Tusentals simulanter behöver inte längre ligga hemma och slötitta på TV. Nu kan alla gå ut och jobba! Alla har fått helt nya friska krafter, tack vare en stupstock i sjukförsäkringen.

Stupstock som healing!

Du lame, ta din säng och gå!

Även om antalet arbetslösa redan är 400 000 så finns det ändå 50 000 lediga jobb för cancersjuka, diabetiker, epileptiker och rullstolsbundna med knäckt ryggrad.

En av reformens mest lysande försvarare är Hanne Kjöller, ledarskribent i Dagens Nyheter.

Onsdagen den 4 maj avslöjar hon att ”ingen seriös forskare sätter likhetstecken mellan sjukfrånvaro och sjukdom”.

Varför har ingen tidigare, i denna snedvridna debatt, talat med någon seriös forskare om detta obefintliga samband mellan sjukfrånvaro och sjukdom?

Ett obegripligt förbiseende!

Men vårt sunda förnuft borde redan ha sagt oss att sjukfrånvaro i själva verket är det slutgiltiga beviset på att personen i fråga är fullt frisk. Om en och annan råkar bli sjukskriven på grund av just sjukdom så är det givetvis ett misstag. Det visar all forskning.

Visst finns det reformkritiker. Men de seglar under falsk flagg. De ”presenteras eller presenterar sig som sjuka, utförsäkrade, drabbade eller offer”, påpekar Kjöller när deras identitet egentligen borde vara ”revisor, bankkassörska eller undersköterska (eller) något annat”.

Den som påstår sig påverkad av sjukförsäkringens stupstock och som, av någon obegripligt anledning, intervjuas i Sveriges Radio ska självklart säga:

-         Nej, nej jag är inte drabbad av sjukförsäkringsreglerna. Jag är revisor!

”Arbetsförmåga är inget svart-vitt begrepp”, klargör nu Hanne Kjöller. I realiteten har alla sjuka en viss arbetsförmåga. Det vet vi alla! Kanske kunde hela sjukförsäkringen avskaffas? Det skulle stärka statsbudget, tillväxt och BNP.  Något finger kan man alltid röra på, eller en tå kanske.

Varför ska man ha betalt för att ligga hemma i influensa? Lite arbetsförmåga har man alltid kvar, så länge febern inte överstiger 43 grader någon längre tid, då döden lär inträda? Först då har man ingen arbetsförmåga. Men då behöver man, å andra sidan, heller ingen ersättning från Försäkringskassan.

Och så klagar de hela tiden över sin ekonomi, dessa simulanter! En kvinna påstod i Ekots lördagsintervju att hennes ekonomi ruinerats av denna historiska sociala reform. Hon uppgav sig inte ha råd med ”remouladsås till fiskpinnarna”. En annan kvinna berättade att hon ”varit utan inkomst sedan december förra året”. Men Hanne Kjöller ställer den precis rätta frågan. ”Vad har det specifikt med sjukförsäkringen att göra?”

Jag håller med! Om folk inte har råd med remouladsås kan de väl äta créme fraiche.

Slutligen öppnar DNs Hanne Kjöller falluckan för de 108 läkare som kritiserat reformen i konkurrenttidningen Svenska Dagbladet. ”Sluta straffa våra patienter”, skrev de.

”Vad vi inte fick veta är hur många som INTE skrev under”, konstaterar Hanne Kjöller, som samtidigt avslöjar att ”en av dem (som vägrat skriva på) skrev till mig och han lät berätta att han ingalunda var ensam”.

Nu tycker jag förstås, som den skolade retoriker jag är, att Hanne Kjöller här blottar sig en aning för motangrepp. Det är ju BARA EN läkare som skrivit till Hanne Kjöller på DN, samtidigt som 108 läkare skrivit till Svenska Dagbladet.

Frågan blir så lätt; hur många är det som INTE skrivit till Hanne Kjöller.

Men då kan jag genast ingripa till hennes försvar och tala om hur det ligger till. Sveriges Läkarförbund har cirka 43 000 läkare som INTE undertecknat det obskyra debattinlägget från 108 läkare som därmed förlorar all SIN trovärdighet! Deras läkarlegitimation bör omedelbart dras in för all framtid.

Tyvärr inleder Hanne Kjöller sin retoriskt skickliga ledare med att något uppgivet medge; ”kanske är regeringen dömd att förlora frågan om sjukförsäkringen”.

Risken är uppenbar med tanke på den osakliga debatt som pågår överallt.

Varför begriper inte folk vilken historisk social reform som denna regering genomfört?!

Vad är allmän folkskola, allmän och lika rösträtt, barnbidrag, barnomsorg, föräldrapenning, trygghet i anställningen, lagstadgad semester och pension, jämfört med en stupstock i sjukförsäkringen – 2000-talets, vår tids stora sociala reform?

Bror Perjus

Ett nytt Sverige väntar!

Tio ansikten illustrerar dagens DN-debattartikel, den 6 maj 2011. Två kvinnor och åtta män. De ser så snälla, vänliga, förstående, inkännande ut. Men vänta! Är det inte också något lismande, insmickrande i deras ansträngda leenden?

Jag tänker; bryr de sig om människor?

Knappast!

Jo, de allra rikaste på vars vägnar de är mycket bekymrade.

De tio leende personerna representerar tankesmedjan Timbro som varje år får 25 miljoner kronor från Stiftelsen Fritt Näringsliv för att ”främja idéutveckling”.

De tio är, trots sin vänliga uppsyn, högeligen missnöjda med sin högerregering.

”Vilken är egentligen den borgerliga politiken för fler nya företag, tillväxt och förbättrad konkurrenskraft?”

Det undrar exempelvis den ljuslockigt väna Ulrika Schenström som brukar pussa journalister på munnen. Det var hon som fick sparken av statsminister Reinfeldt för att hon inte betalar sin TV-licens.

”Inget av de borgerliga partierna har presenterat någon övertygande politik för att minska utanförskapet bland invandrare”.

Det slår de tio fast. Min blick vandrar då till bilden på den gamla högerns ständiga partisekreterare, mannen med det gäddaktigt snedställda leendet, Lars Tobisson.

”Fortfarande behandlas välfärdspolitiken som en förlorad fråga”, läser jag vidare.

Thomas Idergard, förvuxen MUF-ordförande, hamnar då i mina irrande ögons blickfång.

 ”En åldrande befolkning och allt högre krav från medborgarna gör det nödvändigt med ideér om hur det offentliga åtagandet inom välfärden ska begränsas…” hävdar de tio.

Detta är en mycket avancerad logisk kullerbytta.

Jag tänker mej att de tio akrobaterna borde ha en given plats i Talangjakten i TV4. Där kunde de bli rejält sågade av en fradgatuggande Bert Karlsson, Ny Demokratis skapare, som slår ut med armarna och bräker sitt berömda:

”Ääääh! Tyst me er! Det här begriper ni ändå inte”.

Valet, fortsätter de tio oförfärat, var ”ett svidande nederlag för framförallt Centern och Kristdemokraterna” som ”inte tillräckligt väl lyckats förklara för väljarna varför just deras partier tillför något unikt till det borgerliga projektet”.

Jamenvisst!

Lägg ned Centern och Kristdemokraterna? Centerns Timbro-odlade Stureplans-broilers kan ju genast ansluta sig till Moderaterna. Och nu när Sveriges Kristna Råd, som består av alla kristna människor i Sverige, spolat regeringens historiska sjukvårdsreform, så kan väl Kristdemokraterna aldrig mera bli någon tillgång för landets högerkrafter?

Timbro-folket fortsätter oförfärat sin attack mot den högerregering de är satta att försvara. Nu djäklar ska här presenteras ett NYTT SVERIGE!

”Vi är inte överens i alla delar om hur detta nya Sverige ska se ut, men desto mer övertygade om att det är nu det behöver formas”.

Och där slutar de tio, som påstås vara – håll i er nu - ”MEDLEMMAR AV TIMBROS IDÉKOMMISSION FÖR BORGERLIGHETENS FRAMTID”.

Jahaa!

Och denna imponerande tankeverksamhet betalar Stiftelsen Fritt Näringsliv 25 miljoner kronor årligen för.

Fast man vet ju aldrig; kanske kommer det ytterligare en DN-debattartikel där de tio verkligen presenterar ett program för ETT NYTT SVERIGE!

I så fall har Borgerligheten absolut ingen framtid i Sverige!