Det är något mycket dramatiskt som händer

Det är något mycket dramatiskt som händer när en människa dör. Fast egentligen vet vi inte vad. Själva livet försvinner. Kvar finns bara en kallnad kropp. Vi smeker vår döda dotter över hennes kalla kind. Hennes ögon är slutna. Hon ligger blick stilla. Livet har lämnat henne.

Men vad är livet? Javisst, det är ett hjärta som pumpar, blod som pulserar i ådrorna, tankar som rör sig i hjärnan. Varm hud, känslig för beröring. Ögon som iakttar en omvärld. Ord som formuleras. Skratt. Gråt.

Men livet är något mer! Varifrån kommer det och vart tar det vägen?

Jag är inte religiös, trots att en del tror det. Kanske därför att jag ibland, som på den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg 2013, brukar säga att bibelns Bergspredikan mycket väl kunde vara socialdemokratins partiprogram.

Berättelserna i bibeln behöver ingen gud, de lever av sin egen litterära kraft. Därför har de återberättats i generation efter generation, skrivits ned och förbättrats och ändrats. Och Bergspredikan är den bästa berättelsen av alla. Det sägs att det är Jesus egentliga budskap. Antagligen var han en sanslöst skicklig berättare och politiker, med fiskarna och brödet...

Därför dödades han, som så många andra som rört vid den innersta, känsligaste nerven som kan göra så ont.

Jag brukar säga att jag har ett avspänt förhållande till religion. Faktum är att min mor var Jehovas Vittne och min far var kommunist. Summan av det, brukar jag också säga, blir en vanlig gråsosse. Men min mor envisades med att studera bibeln varje söndag morgon med mig och min lillebror, i utbyte mot kaffe och bullar på säng. Min far däremot kom aldrig i närheten av oss med något som liknade Karl Marx skrifter.

Men livet då, vart tar det vägen när det lämnar kroppen? Finns det något som kan kallas för liv utanför kroppen?

Det finns minnen kvar för oss som lever vidare. Vi samlar på minnesfragment efter den som gått bort och en gestalt tar form som vi bara delvis kände till. Så är det med vår Victoria. Det kommer fram häpnadsväckande saker om henne som ändrar den bild vi hade av henne när hon levde. Framförallt börjar vi förstå hur oerhört heroisk hon var i sin kamp mot sina inre plågor. Inte ett ord av bitterhet kom över hennes läppar.

Sakta blir hon större och en annan i våra minnen, men bara delvis, för vi kände henne förstås. Vi följde ju henne från den sekund hon lämnade livmodern till eftermiddagen före den natt då hon lämnade livet ifrån sig igen. 

I mycket sporadiska anteckningar kan vi följa hennes kamp. På ett ställe står det; ”Läs Kierkegaard om existentialismen”. En annan anteckning; ”Hämta tvätten…”

Men vart tog hennes liv vägen?

Ibland föreställer jag mig att en människas liv, när hon dör, tar plats i en annan nyfödd människa och lever där vidare. Men minnet följer inte med. Den nya människan börjar om med en annans liv, men ett nollställt medvetande. Fast, kanske inte helt! Förhoppningsvis följer det omedvetet med någon positiv erfarenhet, någon positiv insikt. Så kanske människan utvecklas och förädlas genom generationerna, även om en del av det som händer just nu talar emot.

Det kan vara vilken människa som helst, var som helst på jorden, som bär livet vidare från en av dina närstående. Vi har ingen aning om vem. Därför ska vi vara så oerhört aktsamma om alla människor och om allt liv på jorden.  

Tänk om någon av dem bär på din älskade morfars liv? 

Strax innan Victoria dog så födde hennes äldre syster sitt andra barn, en flicka med en själ som kanske kommer från någonstans.

Bror Perjus

 

Mitt i den oändligt djupa sorgen…

Mitt i den oändligt djupa sorgen och förtvivlade saknaden efter vår dotter Victoria som lämnade oss den 4 maj, mitt i vår gråt exploderar en bomb och beskedet kommer om terrorattentatet i Manchester. 

   Och vi, hennes mamma Karin, jag och hennes syskon, lever nu i samma sorg, samma förtvivlan som föräldrar och syskon till alla de unga människor som dödades vid Manchester Arena. Och det är näst intill outhärdligt. Och ändå måste vi gå vidare för våra barns och barnbarns skull och för hela mänsklighetens skull, trots att vi förlorat vår yngsta dotter, trots alla bittra förluster för alla föräldrar som förlorat sina barn och barn som förlorat sina föräldrar.  

   Det är först efter Victorias bortgång som vi riktigt börjar förstå vem hon var. Hon var förtegen om sig själv och sitt inre.

Man (Figur i lera av Victoria)

När de fem syskonen, Johan, David, Frida, Hedvig och Victoria satt tillsammans vid ett tillfälle kom de överes om att var och en skulle berätta om vad som är det svåraste i livet. Fyra av syskonen berättade – men när turen till sist kom till Victoria förklarade hon att hon ingenting skulle säga.

   Nu söker vi berättelserna om henne.

Victoria

Jag hittar en text hon skrivit på min dator, början på en ansökan till sin utbildning i Grafisk form och kommunikation vid Universitetet i Norrköping. Den börjar ”jag ska nu skriva ett mycket ärligt brev…” och fortsätter ”Jag är en ung kvinna som vuxit upp utanför Stockholm i den beryktade kommunen Lidingö. För er som inte vet är Lidingö det största vattenhålet i Sverige för miljonärer och rika människor. Där växte flickan upp i en starkt socialistisk ideologiserad familj med en far som var politiskt engagerad. Detta var långt ifrån en okomplicerad barndom. Jag tror att det har givit mig mycket att från min bakgrund växa upp i en sådan miljö som Lidingö. Man kan säga att jag präglats av två olika världar.”

   Victorias lärarinna i låg- och mellanstadiet hade lagt sig till med en fantasieggande tradition. Hon gick igenom varje elev på avslutningsdagen och försökte förutsäga vad var och en skulle bli som vuxen. När hon till sist kom fram till Victoria gjorde hon en kort paus av eftertanke och sa.

-          Och Victoria, hon kommer att bli Sveriges första kvinnliga statsminister!

   Det blev inte Anna Lindh och det blev inte Victoria.

   Jenny, en av Victorias studievänner i Norrköping berättar på Facebook.

   "Hon kämpade på redan när vi pluggade och dolde nog mycket inom sig. Första dagen i nkpg hade vi "lekar i parken" och jag frös massor, Viktoria lånade mig sin tröja. Det är mitt absolut första minne av henne. Jag har tusen minnen av henne, vet knappt vart man ska börja. Ett av mina roligaste är när hon följde med mig till Öland och firade midsommar. Vi fick sova i samma husbil som min mamma och min mammas gubbe. Han snarkade nåt så in i... så Victoria trippade ner från sovloftet mitt i natten och gick fram till den här stora tjocka ganska så respektingivande gubben och väckte honom och frågade om han behövde nässpray. Han glömde det aldrig, och pratade i flera år om tjejen jag tog med mig med till Öland som var så härlig med så mycket skinn på näsan. Jag hade gärna kommit på begravningen men har svårt att ta mig dit från Halmstad där jag bor nu. Jag hoppas ni orkar igenom detta. Kram!" 

   ”Så typiskt vår Vickan! Jag gråter och skrattar när jag läser”.  / storasyster Frida 

   Victoria var så begåvad, så infallsrik, så talangfull, med en så enastående social förmåga – vi såg bara ljusa dagar och möjligheter framför henne. Men allt kolliderade med ångest och depression och till sist orkade hon inte med sitt liv. Under ett antal år fick vi nedslående insikter i psykiatrins brist på resurser som en insiktsfull medkännande personal kämpade med.

   Slutet är svårt att uthärda… 

   För Victoria, för alla som dödades vid Manchester Arena, för Anna Lindh och för hela mänskligheten så måste vi fortsätta vår gemensamma kamp för fred, försoning och nedrustning, mot våld, oförsonlighet och de livsvillkor som är så oacceptabelt orättvisa och ojämlika på vår jord.

   Vi glömmer dej aldrig, Victoria!

Din politiskt engagerade pappa,

Bror Perjus!