Socialdemokratiska
partiets inre demokrati måste vitaliseras, framförallt genom bättre politiska
debatter i basorganisationerna. De aktiva partimedlemmarnas åsikter måste
effektivt kanaliseras ända upp till partiets högsta ledning.
Det är den
viktigaste slutsatsen som kan dras av det händelseförlopp som ledde fram till
valet av Håkan Juholt och hans avsättning som partiledare. Jag har inte hunnit
läsa Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som kom in i kylan” (Leopard förlag
2014). Men medias referat tyder på att boken handlar enbart om avsättningen av
Håkan Juholt. Jag tror att det är ett allt för kort och ytligt perspektiv.
Det här
handlar om hela den svenska arbetarrörelsen, alltså det socialdemokratiska
partiet och den viktigaste sidoorganisationen, Landsorganisationen, LO och dess
medlemsförbund. Det är en numera gammal rörelse som stelnat till i sina former
och förlorat en del av sin förmåga att kanalisera opinioner och stämningar
bland väljarna.
Det har
medfört återkommande krav på ”förnyelse”. I årets valrörelse fick det en
närmast desperat betoning i formuleringen ”Framtidspartiet”. Ord som
”förnyelse” och ”framtidsparti” leder tyvärr till underskattning och i värsta fall
förnekelse av arbetarrörelsens historia.
Arbetarrörelsen
måste samtidigt både förnya sig och hålla fast vid sin historiska uppgift som
är kampen för jämlikhet. Men demokratin förutsätter också att ett parti som
vill regera och genomföra konkreta förändringar behärskar den politiska mitten.
Men det räcker inte för arbetarrörelsen att behärska mitten. Rörelsens uppgift
är också att förskjuta mitten längre till vänster.
Fredrik
Reinfeldt sa triumferande när han avgick som partiledare för moderaterna att
han gjort Sverige ”mera borgerligt”. Vår uppgift är att återigen göra Sverige
mera socialistiskt, alltså skapa opinion för ett mera jämlikt och rättvist
samhälle. Och egentligen borde det vara enkelt numera, eftersom
samhällsvetenskapen allt tydligare visar att det jämlika samhället fungerar
mycket bättre för det allra största flertalet än det ojämlika samhället.
Men för att
arbetarrörelsen ska kunna stärka opinionen för det jämlika samhället, så måste partiets
inre demokrati och basorganisation vitaliseras och förbättras. När jag fick
förmånen att delta i partikongressen i Göteborg förra året så imponerades jag
av vår kongressdelegation i Stockholms län och utropade i en blogg att
”Socialdemokratin är en oerhört vital folkrörelse”. Kongressen var också imponerande
när den fattade beslut i snabbt tempo utifrån ett par tusen motioner och
förslag från partistyrelsen i stora samhällsfrågor.
Men jag
upplever framförallt en brist i partiets basorganisationer mellan kongresserna. Det är nödvändigt att
sätta fart på de politiska debatterna i arbetarekommunerna. Våra möten präglas lite
för mycket av oförargliga samtal vid ett eller flera kaffebord eller över en
pizza och ett glas öl. Styrelsen lägger fram förslag som klubbas utan debatt,
utan kritisk granskning, utan att alternativa tankar och förslag kommer fram
och blir ordentligt genomlysta.
Sådant
fortplantar sig uppåt i organisationen. Till sist kan nästan vad som helst
hända inom organisationens ledning. Och det är precis vad som hänt i historien
kring Håkan Juholt. Men samma sak hände redan med hans företrädare Mona Sahlin.
Hon hade av partiets högsta ledning utsetts till Ingvar Carlssons efterträdare,
men kuppades bort av en krets omkring Göran Persson. Hennes fall var en medialäcka
om chokladbiten Toblerone. Håkan Juholt knäcktes med en läcka om hyran av en
lägenhet i Västertorp.
Det är
sådant som händer när en Rörelse stelnar till i sina former, när debatten i
basorganisationerna förkvävs och den demokratiska vitaliteten dör ut. Då
övertas makten av manipulatörer, kommunikatörer och strateger som spelar sitt
spel omkring en ”kejsare” som hamnar i händerna på sina rådgivare eller spelas
ut av ”rådgivare”. Då blir rörelsen lätt ett offer för externa och interna
lobbyister och PR-byråer. Då blir läckor till massmedia en metod för att styra
och manipulera ett helt parti.
Ett gott råd
till Stefan Löfven; ”Lyssna på rörelsen!” Men det förutsätter också att
”rörelsen” har något att säga!
Bror Perjus
Efter årets val är det väl uppenbart att partiet måste börja lyssna på väljarna också. Men det gör man inte i en TV-studio. Utan det gör de många medlemmarna, men knappast under en tävling med moderaterna om att ha hunnit med att ringa på flest dörrar under veckorna före ett val. Om någon öppnar är det antingen full envägskommunikation eller en nervös väntan på att få en syl i vädret.
SvaraRaderaAtt lyssna på väljarna handlar om det dagliga samtalet, och om repliker som man råkat snappa upp. Vart tog den berömda "fingertoppskänslan" vägen? Socialdemokraternas unika redskap för att läsa av opinioner.