Hans utgångsläge
var utomordentligt svårt. Riksdagsvalet 2014 resulterade i en stor majoritet i
riksdagen för högerkrafterna. Men de vågade inte bilda regering. Ett stort och
växande fascistiskt parti hade tagit plats allra ytterst på vippbrädan och väntade
bara på en möjlighet att få fälla den minoritetsregering som Stefan Löfven tvingats
bilda.
Minst sagt knepigt för en orutinerad regeringschef.
Men plötsligt fick han
övriga partiledare att se ut som fiollådor i ansiktet, när han överraskande och
modigt förklarade att han tänkte utlysa extraval. Därmed tvingade han
Allians-partiernas ledare att distansera sig från fascisterna på högerkanten.
Det medförde en
fördjupad splittring på högerkanten. Kristdemokraterna och en högljudd
högerfalang inom Moderaterna, vill väldigt gärna ta stöd av fascisterna vars stormtrupper
redan organiserar våldsamma demonstrationer och öppet hotar människor på gator
och torg, precis som i 1930-talets Tyskland.
Efter den berömda Decemberöverenskommelsen
kunde så Stefan Löfven börja regera, men tyvärr med en borgerlig budget under
ett helt budgetår, endast lätt korrigerad via en begränsad vårproposition.
Samtidigt tvingade
det upptrappade kriget i mellanöstern allt större människomassor att fly upp genom
Europa. Sverige tog emot flest flyktingar av alla räknat i förhållande till
folkmängden. Det ställde nästan oöverkomliga krav på det samhällets
administrativa resurser.
Men det allvarligaste är att fördomar, rädsla och ren
dumhet ger fascisterna ett ökat folkstöd som hotar växa till ett hot mot
demokratin.
Stefan Löfven hanterar
den här svåra situationen lugnt och metodiskt, med en stark medkänsla med
flyktingarna, utan att tappa greppet om utvecklingen administrativt och
politiskt. Han arbetar intensivt för att förmå EU-länderna till ett anständigt flyktingmottagande.
Dessvärre sprider sig egoism och främlingsrädsla kraftigt i allt fler
europeiska länder och även Sverige har tvingats begränsa sin öppenhet radikalt
- en sorglig reträtt framtvingad av omständigheterna.
Men Stefan Löfven håller
ett starkt och tydligt grepp om regeringen och den politiska utvecklingen. Han håller
ihop sin regering som till stor del består av politiker som i likhet med honom
själv, helt saknar tidigare regeringserfarenhet. Han leder dessutom en koalition
med ett parti, Miljöpartiet, som helt saknar tidigare regeringserfarenhet. En
enda liten justering av regeringen har han behövt göra - lägga över
huvudansvaret för invandringen på arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. Förmågan
att hålla ihop en regering är ovärderlig. Det skapar en växande laganda, ökar
statsrådens trygghet, stärker deras självförtroende och därmed förtroendet för
hela regeringen.
Det är starkt gjort av en regeringschef som aldrig
tidigare ens varit riksdagsledamot. Med tiden kommer det också att påverka
väljaropinionen.
Nu har
flyktingfrågan någorlunda tonats ned i den allmänna debatten och i media.
Därför har Stefan Löfvens regering och socialdemokratiska partiet fått ett
visst andrum för att kunna lägga fast och föra ut en tydlig socialdemokratisk
politik.
Huvudbudskapet är
att hela arbetarrörelsen ska slå vakt om Den Svenska Modellen - som bygger på politiska
beslut om ett fungerande välfärdssystem och starka fackliga organisationer som
i förhandlingar på arbetsmarknaden kan förbättra arbetsvillkoren och lyfta framförallt
de lägst avlönades ekonomiska standard. Som tidigare facklig ledare är det
självklart för Stefan Löfven att ta avstånd från de borgerliga partiernas hot
om lagstiftade lönesänkningar som helt strider mot Den Svenska Modellen.
Men Den Svenska Modellen borde inte kallas för svensk.
Det är en universell
och allmängiltig modell för alla samhällen och alla kulturer, en
vidareutveckling och fördjupning av demokratin som skapar förutsättning för ett
mera jämlikt samhälle. Och det är målet för socialdemokratin! Den "Svenska"
Modellen är medlet. Målet är ett jämlikt samhälle.
Mer om det i nästa
blogg...
Bror Perjus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar