Det går inte
så bra för landets allsmäktiga, borgerliga massmedier. De kommer inte riktigt
åt den här rödgröna samarbetsregeringen. Det gick bättre med Reinfeldts första
Allians. Då kom det som på löpande band bland resväskorna på Arlanda; medvetet fusk
med radio- och TV-licenser, säkerhetsansvarig som pussade journalist på krogen,
något med sexuell anknytning, bristfällig examen och så försvarsministern som
promenerade ut i ilska..
De
borgerliga medierna kunde helt enkelt inte blunda. Statsråd och
statssekreterare kom och gick och kom.
Men nu vill
det sig inte riktigt.
Åsa Romson
har målat sin fiskebåt med giftig färg. Sven-Erik Bucht har buggt några kojor i
skogen uppe i Tornedalen. Stefan Löfven har prasslat lite med EU-papper och
tappat en namnlista på gästande nordiska ministrar.
Men det tar
inte skruv. Skruvdragaren slinter…
DNs Kulturchef
Björn Viman gör ett överspänt försök. Han dömer ut Alice Bah Kuhnke som
kulturminister. Den vite, medelålders, medelklassmannens självklart ohämmade
arrogans svämmar över sina breddar.
”Äntligen”
får han skära ett statsråd i strimlor, efter alla dessa åtta år av tassande,
smygande och balanserande. Hur skönt att få visa var DNs kultursida står. Minsann
ingen tummelplats för vänsterradikala tankar, utan en pålitlig borgerlig
bastion som står på DNs ledarsidas sida.
Kulturchefen
tar avstamp i en artikel av Kulturministern. Uppenbarligen publicerad på Kulturchefens
egen kultursida efter Kulturchefens enträgna uppmaningar.
He, he, he…
hon gick i vår fälla, skrev och gjorde bort sig, anar man i Kulturchefens undertext.
Nej, så tänker inte liberaler av hans modell. De har en mer avancerad mental
undanträngningsmekanism.
”Äntligen”
träder hon fram, hojtar han återhållet, efter att ha ”gömt sig i ministeriet i
hela fyra veckor”.
Vad begär Kulturchefen?
Lena Adehlson Liljeroth gömde sig i fyra år?!
Sedan öser
han på. Kulturministerns artikel är, meddelar Kulturchefen, en ”ansamling floskulösa
utfästelser”, ”på pekoralets brant”, med ”större satirisk än politisk
potential” som får marken att ytterligare ”gunga under hennes fötter”.
Varför
publicerar Kulturchefen en sådan eländig artikel? Grävde Kulturchefen ett dike åt
Kulturministern, för att själv strax köra ned däri…?
Mest ”häpnadsväckande”
tycker Kulturchefen är att ”kulturen ska befrämja ett ekologiskt hållbart samhälle”.
Efter detta
euforiskt, berusade anlopp, kör kulturchefen rakt ned i diket - genom att placera
ett citattecken kring det ”nyttiga” med demokrati, ifrågasätter han nytta med demokratin och reducerar demokratin till
samma betydelse som ”turism” och ”export”.
Kulturen ska
icke vara ett ”verktyg” – fy detta fula ord - ”verktyg”, det är sådant som rörtänger,
hammare och pensel, skruvdragare kanske, som arbetare håller på med, inte
Kulturchefer.
Kulturen ska
vara genuint, liberalt meningslös i alla avseenden. Oanvändbar till allt! Den
ska inte befrämja något som helst. Inte ekologiskt hållbart samhälle, icke
demokrati, icke turism, icke ”export” – absolut ingenting! Medelhavsinstitut
och Terminologicentrum ska vara kvar. Bra för Sverigebilden! ”Verktyg?” Ja, men
det är icke kultur, det är ”humaniora” med ”långtidsverkande effekter på
samhället”, skriver Kulturchefen. Observera!
Kulturen är
mycket finare. Den ska vara ”en kunskapsform i sin egen rätt” fastslår
Kulturchefen. Basta! Det är bara Kulturchefens egna pekoral och floskulösa
utfästelser, sådana som aldrig någonsin får marken att gunga, som gillas!
Marken ska
inte gunga! Det räcker med att jorden cirklar runt sin axel och runt månen. Det
är fullt tillräckligt.
Plötsligt dyker
Stefan Edman upp i debatten. Sveriges vänligaste man, beläst, ekolog,
författare, oändligt kunnig. Försäkrar att Björn Viman är ”bland de klokaste i
det tajta svenska, företrädesvis stockholmska, kulturetablissemanget”. Jag
noterar vilken exakt avgränsning som den vänlige Stefan gör, men avslutar så med
att hänföra Kulturchefen till ”kulturparnassens vargflockar”. Inte så vänligt.
Men där har
Stefan fel! Liberaler aldrig blir mer än kattungar…
Sedan gör Kulturchefen
sin egen läsning. ”Edman och jag är nog ense om att kulturlivet inte är ett
verktyg som ska anpassas efter de kravspecifikationer som för dagen råkar stå
på den politiska agendan”.
Jag känner Stefan
Edman! Han tycker inte att ”ekologiskt hållbart samhälle” och ”demokrati” är ”tillfälliga
politiska kravspecifikationer som idag råkar stå på den politiska agendan”.
För
honom är det eviga existentiella ödesfrågor för hela mänskligheten… Och jag tror att han ligger ljusår närmare sanningen än Kulturchefen.
Kulturchefen
får ringa efter en bärgningsbil!
Bror Perjus