Bror Perjus

Den sänkta tröskeln tillbaka till arbetsmarknaden är en nybyggd stengärdsgård att kravla sig över med utslitna knän och förlamade ben.

2012-03-14T01:09:00.000-07:00

En man i 60-årsåldern, bekant till mej som bor på Öland, har arbetat hårt i hela sitt liv. Han byggde stengärdsgårdar. Mycket fina gärdsgårdar. Ett nästan obegripligt arbete.

Vid flera tillfällen har jag stått och beundrat dessa gärdsgårdar och funderat på hur han gått till väga. Hur han letat stenar som passar ihop. Stora stenar och små stenar. Ojämna på en sida och jämna på en annan. Utbuktning på den ena stenen går in i inbuktning på den andra stenen. Trekantiga stenar är placerade intill varandra och bildar en fyrkant. Mindre stenar fyller tomrum mellan större stenar. Sten passar intill sten. Och hela gärdsgården ligger där jämn och stadig i hundratals meter och antagligen i hundratals år.

Det är ett oerhört tungt arbete. Stenar på 50 kilo och mera lyfts, passas in, byts ut, flyttas till ett annat ställe där de passar bättre. Mycket av arbetet utförs knästående. Annars skulle ryggen ha tagit slut mycket tidigare.

Förr trodde jag inte att sådana arbeten utfördes nuförtiden. Jag trodde att alla stengärdsgårdar på Öland byggdes senast på 1800-talet. Men icke! Flera av dessa gärdsgårdar har byggts i vår tid.

Nu är hans knän är utslitna och hans ben är förlamade. Han sitter i rullstol. Han är ensamstående. Klarar inte den dagliga skötseln av sig själv. Han har hemhjälp. Men det kommer ständigt olika och nya personer hem till honom för att hjälpa denna ensamstående, forna kraftkarl med det mest intima. Det står han inte ut med.

Men han är inte sjuk, enligt den medicinska logik som Försäkringskassan försetts med. Därmed får han ingen sjukersättning. Förlamade ben är ingen sjukdom. Han har en 25-procentig arbetsförmåga, med förlamade ben, sittande i rullstol i sitt hem, med full hemhjälp och anses därför behöva hjälp med att ta sig över en tröskel in på arbetsmarknaden.

Men han söker inget arbete. Få arbetsgivare anställer rullstolsburna byggare av stengärdsgårdar. Alltså får han heller ingen a-kassa. Så allvist är det ordnat av den märkliga regering som vårt land försetts med. Ska han efter ett långt och omänskligt hårt arbetsliv gå till Socialkontoret och be om pengar för sitt uppehälle? Då tvingas han säkert att sälja det lilla hus han byggt med egna händer i den trakt där hans närmaste bor, i den miljö där han är uppväxt och alltid bott och där hans käraste minnen finns.

Det är förstås vanvett! Så får människor inte behandlas! Vi måste släppa loss vårt raseri!

Denna märkliga regering motiverar sakernas tillstånd med att de vill ”sänka trösklarna” tillbaka till arbetsmarknaden. De vill ”sänka trösklarna” tillbaka till arbetsmarknaden för en rullstolsburen byggare av stengärdsgårdar, för en man som byggt trösklar av tunga stenar mellan gårdar och fält, med sina egna händer, knästående, år efter år, meter efter meter i hundratal.

Han älskade sitt arbete med stengärdsgårdarna. Han förevisade dem stolt. Människor som såg resultatet av hans arbete trodde knappt det var sant. Inga trösklar i världen skulle ha förhindrat honom från att bygga gärdsgårdar, om han bara kunnat resa sig från sin rullstol och åter ställa sig på knä för att foga sten till sten. Han behövde ingen hjälp med att sänka någon tröskel.

Ansvarig statsminister är Fredrik Reinfeldt, en aningslös, medelålders, renrakad, kostymklädd man från stockholmsförorten Täby, med ögon som en cockerspaniel och huvudet på sned, förklarande tillvarons mysterier för oss alla, men med en ytterligt begränsad arbetsförmåga – i vart fall när det gäller att bedöma behovet av sänkta trösklar.

Ansvarig socialförsäkringsminister är Ulf Kristersson, hurtigt vältalig och en blick som föreställer medkänsla med alla, som i enlighet med hans filosofi inte lyckas ta sig in på arbetsmarknaden trots de ”sänkta trösklarna”. Arbetsförmåga? Kanske 165 procent! Kanske 65! Vem vet?

Ingen mäter Fredriks och Ulfs arbetsförmåga! Hur många stengärdsgårdar skulle de orka med att bygga, sittande i rullstol med förlamade ben?

Bror Perjus, författare

Krig betyder Fred. Barnfattigdom är vår Arbetslinje.

2012-02-27T03:15:00.000-08:00

Regeringen har radikalt försämrat ersättningen till sjuka och arbetslösa. Nu ökar dessutom antalet arbetslösa som inte har någon som helst ersättning från a-kassan, dels därför att villkoren för att få a-kassa har skärpts kraftigt, dels därför att avgifterna höjts så att många med låga löner anser sig inte ha råd att vara medlem vare sig i fackföreningen eller i a-kassan. Nu har bara en tredjedel av alla arbetslösa ersättning från a-kassa. Därför har vi i vårt land inte längre en a-kassa värd namnet.

Allt fler hänvisas till så kallat försörjningsstöd, alltså socialbidrag. Följden blir att kommunernas kostnader för socialbidrag stiger kraftigt. Det medför i sin tur att de som är hänvisade till försörjningsbidrag också drabbas av ännu sämre villkor och en allt mer förnedrande behandling vid de regelbundna besöken på socialkontoret. Och för socialsekreterarna blir arbetsuppgiften allt mera mentalt nedbrytande.

De här så kallade reformerna kallas, med propagandaminister Per Schlingmans nyspråk, ”arbetslinjen” eller att ”sänka trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden”. I verkligheten var syftet att kunna sänka skatterna mest för de högst avlönade. Det kallas för ”jobbskatteavdrag” och påstås också ”sänka trösklarna” tillbaka till arbetsmarknaden. Men mest sänker det trösklarna för den som redan har jobb och allra mest för de som har ett arbete och tjänar allra mest.

Allra hårdast drabbas barn med sjuka och arbetslösa föräldrar. Därför ökar nu barnfattigdomen. I genomsnitt finns det i varje skolklass numera två till tre barn som är fattiga. De är fattiga i den meningen att deras föräldrar inte har råd att köpa tillräckligt med kläder till dem, vilket innebär att de går klädda på ett något annorlunda sätt än alla andra. Deras föräldrar har inte råd att förse dem med en slant extra i samband med en utflykt som klassen ska göra och därför tvingas de stanna hemma från skolan med påhittade motiv. De kommer dessutom ofta till skolan utan att ha fått en tillräckligt näringsrik frukost, vilket gör att de inte kan tillgodogöra sig undervisningen lika bra som andra.

Ännu värre är att alla andra elever vet vilka barn i klassen som är fattiga. Och allra värst är att de utsatta barnen själva vet att alla andra vet. Därför känner de sig utpekade. Det tär på deras självförtroende. Ofta blir de isolerade och mobbade.

Finns det något mer sorgligt än att små barn, sju, åtta, nio år, utsätts för denna förnedring i sina tidigaste och mest formbara år som innebär att de kanske skadas för resten av livet och hamnar i ett livslångt utanförskap – det utanförskap som den här regeringen, med sitt nyspråk, gick till val på löftet att avskaffa?

Den som till äventyrs fortfarande försöker intala sig att de så kallade reformer som den här regeringen genomfört ändå ”sänker trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden” måste också hävda att sjuka och arbetslösa människor helt enkelt ljuger. De sjuka är inte sjuka, de simulerar. Och de arbetslösa är arbetslösa därför att de inte vill arbeta.

Sådant faller på sin egen orimlighet och borde för varje normalt tänkande individ framstå som absurt. Men den som ändå fortfarande håller fast vid den absurda föreställningen kanske borde fråga sig varför denna så kallade sänkning av trösklarna till arbetsmarkanden ska drabba barn i deras allra mest känsliga ålder, de som just ska ta sig över tröskeln mellan hemmet och det stora samhället. Barnen är väl ändå, hur man än ser på saken, helt oskyldiga till föräldrarnas förmenta tillkortakommanden.

Dessutom visar nu den verklighet, som nosar regeringen i hälarna, att arbetslösheten, sedan 2006 när regeringen Reinfeldt tillträdde, har ökat och inte minskat räknat som andel av befolkningen. Jobbskatteavdragen har inte medfört några som helst nya jobb. Nu när arbetslösheten är på väg upp så säger sig regeringen inte längre ha råd med några fler jobbskatteavdrag.

Det så kallade utanförskapet, alltså antalet långtidsarbetslösa, har dessutom ökat katastrofalt och i absoluta tal från 155 000 år 2006 till 220 000 år 2011. Ändå påstår statsminister Fredrik Reinfeldt, med ytterligare en nyspråksformulering, att ”fler människor nu har kommit närmare arbetsmarknaden än 2006”, eftersom sjuka människor flyttats från Försäkringskassans statistik till Arbetsförmedlingens statistik.

Hela regeringens politik är en monumental bluff. Men allt detta falska trixande med ord och siffror börjar nu gå upp för allt flera i vårt land. Därför vänder opinionen. Väljarna vänder sig nu bort från den borgerliga regeringen. Allt fler sätter sitt hopp till en politik som bygger på en helt annan människosyn, som inte betraktar sjuka och arbetslösa som lögnare och lathundar och som inte är beredda att straffa barn för samhällets tillkortakommanden, som inte accepterar en ökande fattigdom för vissa och växande överflöd för andra.

Bror Perjus

PS. Nyspråk är en term hämtad från George Orwells bok ”1984”, som beskriver hur en diktatur, för att omöjliggöra kritisk opinionsbildning, byter ords mening helt och hållet och exempelvis påstår att ordet ”krig betyder fred”. DS

Med ett barnhemsbarn som statsminister, blir Sverige ett bättre land att leva i!

2012-02-15T00:53:00.000-08:00

Håkan Juholt jagades bort från partiledarposten. Han var enastående politiskt slagkraftig. Upplevdes till en början som ett stort hot mot borgerligheten. Nästan som Olof Palme i sina bästa stunder. Men han gjorde för många enkla misstag. Dessutom jagades han av en skock kråkfåglar i tidningar, TV och radio...

Nu tycks där infinna sig något av ett dåligt samvete. Få se hur länge det håller i sig?

***

En gammal vän till mej, Stefan Löfven, valdes till ny partiordförande. Metallare från krigsindustrin, Hägglunds & Söner i Örnsköldsvik, som faktiskt länge varit engagerad i kampen för internationellt solidaritet, fred och nedrustning och mot kärnvapen.

Han är en person med många bottnar, kan jag försäkra, med en mycket sympatisk framtoning, lite blyg, ödmjuk men klarsynt och djupt och starkt engagerad för dem som har det svårt i samhället.

Socialdemokratin har valt ett barnhemsbarn som sin ordförande!

När socialdemokratin genomlider den värsta krisen i partiets historia, så väljer partiet en ordförande, för första gången, direkt från fackföreningsrörelsen. Partiet väljer IF Metalls förbundsordförande som aldrig suttit i riksdagen, som knappt ens varit kommunalpolitiker såvitt jag vet.

Det är ett lämpligt svar till alla som fått för sig att socialdemokratin inte ska samverka så nära med fackföreningsrörelsen OCH till alla som tror att fackföreningsrörelsen ska samverka lika bra med borgerliga som socialdemokratiska regeringar.

***

Arbetslösheten stiger kraftigt. Särskilt långtidsarbetslösheten. Något måste göras snabbt, säger näringsminister Annie Löf. Vänta och se tills konjunkturen vänder, svarar finansminister Anders Borg. Kan splittringen bli mer avslöjande?

Risken finns att det vänder nedåt, i riktning mot avgrunden…

Nu när arbetslösheten stiger så har högerregeringen inte längre råd att använda sitt främsta medel mot arbetslösheten, jobbskatteavdraget! Något fel är det på logiken.

***

På DNs ledarsida avslöjas obarmhärtigt att statsministerns hustru, landstingsrådet Filippa Renfeldt, är huvudansvarig för den huvudlösa affären med vårdcentralen Serafen i Stockholm. Den såldes till läkarna för 694 500 kronor, som sålde vidare till ett riskkapitalbolag för minst 20 miljoner kronor. Statsministern själv, Fredrik Reinfeldt, svär sig fri. Hänvisar till Stockholms Läns Landsting som leds av hans hustru. Men de talar förstås inte politik i sängkammaren. Om det är där de träffas?

***

Carema Care bedriver äldrevård på flera håll i landet under stundom skandalösa former. Vinsterna pressades upp till extrema nivåer, 33,4 procent på eget kapital. Det betyder att ägarna tjänat igen allt de satt in i företaget på mindre än tre år.

Vinstökningen genomfördes via brutala rationaliseringar, färre och hårt driven personal samt sämre vård för de boende, nedkissade blöjor, ensamhet, undernäring och för tidig död.

Därefter såldes bolaget till brittiska 3i för 1,85 miljarder kronor, som i sin tur sålde för 8,3 miljarder till två andra riskkapitalbolag, Triton i skatteparadiset Jersey och amerikanska KKR. Kopiösa mängder skattepengar hamnade i skatteparadis!

Detta är mönstret för privatiseringarna!

Först försämras verksamheten radikalt, vilket snabbt ökar vinsten. När vinsten är på topp, innan skadorna upptäcks, säljs bolaget och den verkligt stora vinsten kammas hem. Det räcker inte med att bara förbjuda vinst, eftersom den stora vinsten kapas hem vid försäljning av hela anläggningen. Det avslöjar hur ekonomiskt vanvettigt det är att ö h t privatisera vårdcentraler, skolor och äldreboenden.

***

På dagens kultursida i DN skriver professor Sven-Eric Liedman om den allt värre situationen i den svenska skolan. Erfarenheter från Finland blir till en hård uppgörelse med Göran Perssons kommunalisering av skolan.

Än värre är Jan Björklunds primitiva krav på kadaver- och katederdisciplin, betygshets, rapportmani och förlamande kontrollsystem som är på väg att helt förstöra den svenska skolan. Ovanpå detta kommer Björklunds maniska reformiver som skapat en outhärdlig stress i skolan. Ingen vet från den ena dagen till den andra vad som gäller.

Slutligen en explosiv utveckling av privata skolor, som leder till allt större segregering och sämre resultat för alla. ”I blandade klasser presterar både svagare och starkare elever bättre”, slår idéhistorikern Sven-Eric Liedman fast.

Apropå det!

Stefan Löfven brukade också läsa idéhistoria, på lunchrasterna när han jobbade på Hägglunds & Söner i Övik…

***

Till sist, Henrik Berggren, krönikör i DN. Han har inget som hopp om högerregeringen. Men han vädjar till socialdemokratin. ”Ta bort vinst- och destruktiva utvärderingssystem inom välfärden”!

Snart vädjar alla om att det här landet åter ska få en socialdemokratisk regering, ordning och reda, jämlikhet och rättvisa.

Gärna med ett barnhemsbarn som statsminister!

Bror Perjus

Framgångsrika iranier i Sverige

2012-02-11T04:15:00.000-08:00

Läser i Svenska Dagbladet idag en väl formulerad, men inte särskilt trovärdig artikel av Nima Sanandaji, som kom till Sverige från Iran vid åtta års ålder och nu ger ut en bok på Timbro Förlag med titeln ”Från fattigdom till framgång”. Han beskriver, med många exempel, hur bra unga iranier klarar sig i Sverige. De är ”överrepresenterade i den högre utbildningen” och ”håller sig väl framme inom både politik och företagande”, trots att de hindras av ”kombinationen stel arbetsmarknad, generösa bidrag, höga skatter och en sammanpressad lönestruktur”. Mera troligt är att det går så bra för iranierna tack vare ordning och reda på den svenska arbetsmarknaden, generösa bidrag, höga skatter och en solidarisk lönepolitik. Men sådana tankar ges inte ut i bokform av Timbro Förlag.

Nu tar facket greppet om partiet!

2012-01-26T07:57:00.000-08:00

När nu Metalls ordförande Stefan Löfven väljs till partiordförande, så tar fackföreningsrörelsen ett rejält och stadigt grepp om det socialdemokratiska partiet. LOs ordförande Wanja Lundby Wedin har hållit i överläggningarna i partiets högsta ledning, VU, under krisens peripeti. Sven-Erik Österberg, också från de fackliga leden, förefaller bli ny gruppledare i riksdagen.

Fackföreningsrörelsen utgör det fundament som Socialdemokratiska partiet är uppbyggt på. Det är också fackföreningsrörelsen som utgör styrkebältet i partiet och via de enskilda fackförbunden, lokalavdelningarna och klubbarna ger partiet sin unika ställning och förankring i arbetslivet. Det som sker nu visar tydligt hur fullkomligt fel alla har som talat om att fackligt/politisk samverkan är överspelat och omodernt i ett nytt Sverige präglat av individualism och så kallade medelklassvärderingar.

Medelklass är ett intetsägande och obegripligt begrepp. Arbetarklass är mycket bättre och tydligare. Egentligen är lönearbetare det allra bästa begreppet därför att det definierar alla som lever i huvudsak av sin lön, det vill säga flertalet både arbetare och tjänstemän.

Tjänstemän är också ett dåligt begrepp, myntat som det är av överheten i det gamla fördemokratiska industrisamhället, som någon som ”tjänade” överklassen, faktiskt en aning förnedrande som begrepp. Numera har begreppet tjänsteman fått en helt annan innebörd också det tack vare fackföreningsrörelsens framväst.

I Sverige är tjänstemännen unikt väl fackligt organiserade inom TCO och även inom SACO. Inget annat land i världen har så väl fackligt organiserade tjänstemän som just Sverige, vilket i hög grad bidragit till den så starka och framgångsrika Svenska Modellen. Därmed har också tjänstemännen som individer, grupp och kollektiv skaffat sig en stark och självständig position i arbetslivet och i samhället.

I realiteten ligger också åtminstone TCO mycket nära det socialdemokratiska partiet. Tidigare TCO-ordföranden Lennart Bodström (för övrigt far till Thomas Bodström som också varit flitigt nämnd som en tänkbar partiordförande) var en period utrikesminister, den högsta politiska post som någon facklig ledare haft före Stefan Löfven. Den förre TCO-ordföranden Sture Nordh, var en tid socialdemokratisk statssekreterare. Nuvarande TCO-ordföranden Eva Nordmark har varit socialdemokratisk riksdagsledamot. Sacos förre ordförande Anna Ekström har arbetat som planeringschef och statssekreterare för socialdemokratiska regeringar.

När den fackliga rörelsen nu tar greppet om partiet via Stefan Löfven så är det förstås bra för alla lönearbetare, såväl arbetare som tjänstemän och akademiker.

I begreppet lönearbetare omfattas praktiskt taget hela folket, alla väljare. Den viktigaste gruppen därutöver är småföretagarna. En mycket mäktig grupp som heller inte omfattas är kapitalägarna. Men det behöver inte förhindra dem från att vara goda socialdemokrater. Tvärt om finns det många kapitalägare som inser värdet av att det i samhället finns en stark motkraft mot den makt som kapitalet representerar. En av LOs första ledare, Fredrik Sterky, var exempelvis en rik man som själv finansierade en stor del av sitt arbete för den fackliga rörelsen. Han var också mycket politiskt aktiv inom socialdemokratin men föredrog att vara ledare för LO eftersom han ansåg facklig organisering och socialistisk skolning var viktigare än parlamentariskt arbete, vilket det kanhända också var på den tiden!

Det är för övrigt ytterligt intressant att en global storkapitalist som Georg Soros i sin bok ”Den globala kapitalismens kris” (Norstedts) ställer frågan; ”Var finns det globala samhället som är jämbördigt med den globala ekonomin”. Soros efterlyser alltså en stark socialdemokrati på global nivå. Och kanske är det den största socialdemokratiska utmaningen idag; det nya stora projekt för socialdemokratin som så många efterlyser. Lite tankeväckande är det att detta nya stora projekt för arbetarrörelsen formuleras av en av världens främsta valutaspekulanter!

Även betraktat ur det perspektivet är Stefan Löfven ett utmärkt val av partiledare. Han kommer från det fackförbund som organiserar arbetarna inom det vi fortfarande kallar för exportindustrin, vilket egentligen borde kallas för den globaliserade sektorn. Han har själv arbetat vid Hägglund & Söner i Örnsköldsvik, ett företag inom det militärindustriella komplexet som är den allra mest globaliserade företagssektorn av alla och dessutom ytterligt politiskt kontroversiellt och känsligt. Trots det är han mycket väl insatt i den svåra debatten om vapenindustrins moraliska dilemma. Han har dessutom varit internationell sekreterare för metallarbetarna.

Med andra ord; han är utomordentligt väl lämpad att leda den svenska arbetarrörelsens modernisering i en ny tid präglad av globalisering, växande ekonomiska klyftor, kris och hot om massarbetslöshet, då facklig/politisk samverkan är mera nödvändigt än någonsin tidigare i historien. I kris är det den fackliga rörelsen som står för stabilitet och realism, men också för förnyelse och utveckling.

Bror Perjus

Har varit reporter vid Norrländska Socialdemokraten, andre redaktör för Byggnadsarbetaren chefredaktör för Mål & Medel, samt ordförande för Socialdemokraterna på Lidingö. Numera fri skribent och författare, bl a till boken ”Ett annat ord för mord – Om Coca Cola, demokrati och global ekonomi (Premiss förlag)”

Så väljer vi en ny partiordförande!

2012-01-22T01:12:00.000-08:00

Dags alltså att välja ny partiledare för socialdemokratin igen. Det är många nu som ropar på större öppenhet och flera kandidater som i ädel tävlan inför öppen ridå ska vädja via massmedia om väljarnas gunst.

Jag har inget emot en öppen debatt och flera kandidater i ett partiledarval. Men lite opportunistiskt känns det med alla dessa hänvisningar till andra partier, vänsterpartiet, miljöpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna.

Det handlar fortfarande om det socialdemokratiska partiet med starka traditioner och – förhoppningsvis – fortfarande en stark självkänsla och förmåga att utforma sin egen väg och sin egen förnyelse, utan att därför förkasta nya idéer och intryck från en föränderlig omvärld.

Det är partiets medlemmar som ska välja sin ordförande.

Inte massmedia!

Inte väljarna!

Inte proffstyckande statsvetare!

Inte manipulerande PR-konsulter!

Diskutera gärna öppet flera kandidater. Det är bra om flera ställer upp offentligt och säger sig villiga att ta posten. Men det viktiga är ingående samtal på alla nivåer, en genuin diskussion med öppna sinnen inom partiets grundorganisationer, arbetarekommuner, partidistrikt och sidoorganisationer.

Det är bråttom, men inte så bråttom att medlemsdemokratin får sättas åt sidan. För vad ska vi då med en partiorganisation till, om det historiskt kanske viktigaste beslutet i modern tid ska fattas utan att medlemmarna får vara med och bestämma? Varför ska man då vara medlem? Varför ska man i så fall engagera sig och arbeta ideellt och frivilligt för partiet?

Låt nu Wanja Lundby Wedin sköta ordförandeskapet i VU och Partistyrelse under några månader. När det stormar i partiet är fackföreningsrörelsen ett stabilt ankare. Därför är det ett starkt symbolvärde om LO leds av samma person under en tid. Vi behöver stärka den fackligt politiska samverkan – inte försvaga den när den behövs som bäst. Carin Jämtin ska leder partiets interna arbete under samma tid.

Tillsätt en ny valberedning. Det är knappast rimligt att ha samma valberedning. Däremot behöver inte alla enskilda personer som satt i den förra valberedningen uteslutas. Utlys en diskussion genast i partiets samtliga grundorganisationer.

Vaska fram partiledarkandidater. Låt dom träda fram. Ordna gärna debatter mellan dem. Men en stark och mogen valberedning ska klart och tydligt förorda ett förslag till partiordförande till en ny extrakongress, exempelvis i september i år, som då får två hela år på sig att etablera sig.

Och det ska vara en partiordförande! Inte två. Den som företräder socialdemokratin ska vara oppositionens statsministerkandidat. Det duger inte med två statsministerkandidater!

Det får inte bli en strid om partiledarposten ända fram till extrakongressen. De partiledarkandidater som träder fram måste vara så mogna och ansvarstagande att de inser när de ska dra sig tillbaka och verka för partiets sammanhållning och slagkraft inför valet 2014.

När en människa som Håkan Juholt blir utsatt för en så massiv kritik

2012-01-21T07:08:00.000-08:00

När en människa som Håkan Juholt blir utsatt för en så massiv kritik, så känner jag alltid ett starkt behov av att försvara den utsatte. Dessutom upplevde jag Håkan Juholt som en mycket inkännande, inspirerande och engagerad politiker med stor förmåga att också entusiasmera människor omkring sig och hela det socialdemokratiska partiet. Jag var med och valde honom som partiledare vid extrakongressen. Och då står man upp för sitt beslut.

Han var i sin tur fullkomligt kompromisslös i sin uppställning för utsatta, för sjukförsäkrade och arbetslösa som förlorat sin ersättning på grund av högerregeringens drakoniska bestämmelser. Han inledde med ett oerhört starkt tal vid partikongressen, där jag särskilt berördes av att han tog upp den ökande barnfattigdomen som är en skam för vårt land.

Ett annat tema som berörde mej starkt var hans breda kulturella engagemang och inlevelse. Just detta, tror jag, skakade om socialdemokratins politiska motståndare. De såg framför sig en socialdemokratisk partiledare som var på väg att få med sig betydande delar av landets författare, skådespelare, musiker och konstnärer – vilket är mycket värdefullt för ett parti. Men det är också bra för kulturen med en politisk ledare som inser kulturens oerhört stora värde för människor och för samhället.

Håkan Juholt retoriska förmåga, förmågan att tala på ett sätt som gick rakt in i åhörarnas hjärtan var inspirerande. Han satte fart på tankar och idéer hos den som lyssnade på honom. Därtill kom en debattförmåga som, sammantaget, gjorde honom till den ojämförligt starkaste partiledaren i vårt land.

Därför försvarade jag honom som partiledare in i det sista.

Alla de här egenskaperna har Håkan Juholt givetvis kvar fortfarande. Det visade han också vid sitt avskedstal i Oskarshamn. Därför får vi hoppas att partiet även i fortsättningen ser till att använda hans tjänster på ett bra sätt.

Det var ingen tvekan om att han hade blivit en lysande partiledare för socialdemokratin, om det inte varit för hans olyckliga tendens att då och då slinta i argumentationen. Han var lite som en schackspelare som gjorde två drag, men inte riktigt tänkt igenom det tredje draget. Och ibland tänkte han bara ett drag framåt.

Anledningen till att processen med hans avgång blev så långt utdragen är djupt mänsklig. Det socialdemokratiska partiets människosyn kräver att dess ledning hanterar utsatta människor med största hänsyn. Och det gäller också en partiledare.

Och det gjorde ledamöterna i Verkställande Utskott och partiledning med stort tålamod och ömsinthet. Själv visade Håkan Juholt en närmast osannolik styrka och kampanda som orkade hålla ut så länge under sådant hårt tryck.

Nu gäller det för partiet att samla sig kring en ny partiordförande så snart som möjligt. Men det krävs också ingående diskussioner på alla nivåer om den framtida politiken. Det finns flera avgörande principfrågor som är oklara inför framtiden.

Bror Perjus

Ingen kräver Reinfeldts avgång - trots felaktiga uppgifter om landets ekonomi

2012-01-19T00:37:00.000-08:00

Fredrik Reinfeldt som är statsminister och Sveriges regeringschef har lämnat felaktiga, eller om man så vill lögnaktiga uppgifter om landets ekonomiska läge. Han påstår att landets offentliga finanser gått med överskott de senaste två åren. Svenska Dagbladet avslöjar att de offentliga finanserna istället gick underskott 2010, med 1 miljard eller om man rensar från så kallade engångseffekter så blir underskottet 25 miljarder. Reinfeldt påstod också att Sverige var ensamt i Europa om att ha överskott i de offentliga finanserna. Det är också fel. Estland, Norge och Schweiz hade överskott, inte bara 2011 utan också 2010.

Det är mycket allvarligt att regeringschefen lämnar felaktiga uppgifter om landets ekonomi. Särskilt eftersom regeringschefen har tillgång till ett stort antal rådgivare och experter omkring sig. Men ingen tycks kräva Reinfeldts avgång för den sakens skull! Politiker har faktiskt rätt att ha fel ibland. De är bara människor och det är faktiskt bra att politiker är mänskliga dessutom. Dessutom är det storslaget att erkänna fel, ta emot kritik och lova bättring. Det är Fredrik Reinfeldt sämre på.

Juholt sopade golvet med borgerlighetens ledare

2012-01-18T02:20:00.000-08:00

Håkan Juholt gjorde återigen en lysande insats i riksdagens partiledardebatt. Han sopade golvet med de borgerliga partiernas företrädare. I sitt kraftfulla inlägg avslöjade han hur högerregeringen håller på att sälja ut Sverige. Vårdcentraler som etablerats och byggs upp för skattemedel, köps in av en privatperson för 700 000 kronor och säljs omedelbart för 20 miljoner kronor. Etableringsrätt för privatskolor säljs ut på aktionsporten Blocket.

Den ena skandalen i privatiserad äldreomsorg efter den andra avslöjas. Skolorna drabbas av betygsinflation och minskad lärartäthet. Och ändå hotar regeringen med att tvinga motvilliga kommuner att i snabbare takt sälja ut gemensam, skattefinansierad verksamhet.

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt var i stort sett svarslös. Det enda han hade att komma med var att fortfarande är flertalet skolor, sjukhus och vårdinrättningar gemensamt ägda.

I ett replikskifte med centerpartiets Annie Löf avslöjade Håkan Juholt obarmhärtigt svagheterna i högerregeringens arbetsmarknadspolitik. Centerledarens enda insats var att försvara den sänkta restaurangmomsen, eller som Juholt formulerade det, att göra hamburgarna fem kronor billigare. Mer tydligt än så kan högerregeringens tomhänthet inte beskrivas.

Mot det ställer socialdemokratin resurser ett brett reformprogram för bättre skolor, med ökad lärartäthet och högre utbildning för att göra ungdomar anställningsbara i branscher där de kan tjäna tillräckligt för att försörja sig. Juholt betonade också hur viktigt det är med forskning, utbyggnad av infrastrukturen, tunnelbanan i Stocholms-regionen, järnvägar och vägar och en klimatsmart ombyggnad av hyresbostäderna i de så kallade miljonprogrammet, för att skapa arbeten åt alla och bygga Sverige starkt inför framtiden.

Jobbskatteavdraget har, enligt högerregeringen, varit deras främsta reform mot arbetslösheten. Nu när arbetslösheten ökar på allvar, så har man plötsligt inte råd med jobbskatteavdrag, noterade Juholt. Hur hänger det ihop?

I en dialog med nye vänsterledaren Jonas Sjöstedt analyserade han situationen på arbetsmarknaden där framförallt unga människor, men också äldre, nu tvingas allt mer till tillfälliga anställningar i långlönebranscher. Det ena korttidsvikariatet staplas på det andra. Deltidsanställningar blir allt vanligare. Ibland innebär det uppsplittrad arbetstid, d v s att man får gå och arbeta först en stund tidig morgon, sedan gå hem och ta en lång paus och så arbeta några timmar sen eftermiddag. Allt fler unga människor rings in för att arbeta endast några timmar samma dag.

Det här är en återgång till forna tiders daglönearbete som präglade arbetsmarknaden tidigt 1900-tal, innan vi hade en stark facklig och politisk arbetarrörelse som kunde ställa krav på anständiga anställningsvillkor. Efter fem års högerregering är vi tillbaka i en sådan situation. Det är i många fall t o m värre nu med korta timanställningar och mycket oregelbundna arbetstider.

Håkan Juholt och Jonas Sjöstedt var eniga om att kräva ett socialt protokoll, d v s regler inom EU som förhindrar den här katastrofala utvecklingen som präglar hela den europeiska arbetsmarknaden.

Bror Perjus

Svenska Dagbladets politiska redaktör ger order om fortsatt hysterisk förföljelse av socialdemokratin!

2012-01-13T22:44:00.000-08:00

Den så kallade nyhetsförmedlingen kring socialdemokratins budgetprocess är fullkomligt obegriplig.

Svenska Dagbladets reporter Karin Thurfjell skriver idag exempelvis följande:

"I går tog Tommy Waidelich på sig skulden när han sa till TT att det var hans, inte Juholts, initiativ att ta 2 miljarder från a-kassan för att få ihop pengar till andra satsningar."

Därefter följer omedelbart ett direkt citat från Tommy Waidelich där han själv säger: "Det var jag som sökte stöd från Håkan för att lägga in 2 miljarder till a-kassan och andra miljarder till olika utgiftsområden".

Nå, Karin Thurfjell! Tog Waidelich bort 2 miljarder eller lade han in 2 miljarder för a-kassan?

Allt detta är bara trams!

Det är hysterisk förföljelse av socialdemokratin och ett löjeväckande rotande i partiets inre diskussioner om olika utgiftsposter.

På ledarsidan ger tidningens politiske chefredaktör P J Anders Linder order om att förföljelsen av Håkan Juholt ska fortsätta på nyhetsplats.

"Ingen fyndig formulering från den slagfärdige Juholt och knappast ens något initiativ i sak lär räcka för att avleda intresset", skriver han. Det kan läsas som en direkt order till de så kallade opartiska politiska reportrarna.

I högerns Sverige ska oppositionen nagelfaras in i minsta skrymsle, medan regeringen kan visa upp vilka brister och motstridiga budskap som helst, trots att det faktiskt är regeringens beslut som är avgörande varje dag för landets medborgare.

Bror Perjus

Regeringens splittring allvarligare än oppositionens fria debatt

2012-01-13T10:05:00.000-08:00

Dagens Industri har lagt ned oerhörda resurser på att kartlägga hanteringen av
den socialdemokratiska budgetprocessen. Trots det har tidningen två helt olika uppgifter om ett avgörande skede. En version i DI är att a-kassesatsningen på 2 miljarder fanns med i den första utsändningen till riksdagens samtliga s-ledamöter. En annan version är att den inte fanns med. Nu tycker ex vis Wanja Lundby-Wedin att den här saken bör klargöras. Konstigare är det inte!

Intressant vore om även regeringens budgetprocedur kartlades lika ingående. Det är ändå den som blir landets budget för ett år framåt. Kanske borde också lika stor energi ägnas åt att beskriva alla de formidabla motsättningar som finns inom regeringen. Det är trots allt allvarligare med en splittrad regering än en opposition som lite fritt diskuterar olika alternativa handlingsmöjligheter.

Bror Perjus

En konstruktiv oppositionspolitik blockeras!

2012-01-04T05:05:00.000-08:00

"Jag delar inte uppfattningen att partiets problem är orsakade av medias drev eller av någon illvillig konspiration." Det skriver nu Ylva Johansson i ett nytt blogginlägg. Jag delar inte hennes uppfattning när det gäller mediadrevet. Det är i allt väsentligt ett mediadrev. Partiet är i förtvivlat behov av en kraftfull mediasatsning. Någon konspiration tror jag däremot inte på. Men varje gång som en ledande partiföreträdare går ut och ifrågasätter partiordföranden så dras mediadrevet igång igen. Detta skadar partiet allt mer och blockerar en konstruktiv oppositionspolitik. Visst, debatten är fri. Men konsekvenserna kan inte bortförklaras.

Bror Perjus

Håkan Juholt fullt i klass med Tage Erlander och Olof Palme

2012-01-02T02:56:00.000-08:00

Självklart får Anders Johansson, Tomas Östros, Ylva Johansson med flera ha vilka åsikter som helst om Socialdemokratiska Arbetarepartiets ordförande Håkan Juholt.

Yttrandefriheten är helig och debatten är fri.

Men en sak är klar!

Så länge ledande socialdemokrater på det här sättet hoppar upp och ifrågasätter partiets ordförande så kommer förtroendet för honom inte att kunna repareras. Och så länge hans förtroende undergrävs så kommer partiets opinionssiffror heller inte att gå att reparera. Det är kritikerna av partiets ordförande som underminerar partiets ställning bland väljarna.

På TTs direkta fråga till Ylva Johansson om hon har förtroende för Håkan Juholt så svarar hon ett entydigt och tveklöst Ja! Därmed har hon underkänt sitt eget bloggutspel. Hon borde ha insett att hennes sätt att formulera sig i sin blogg omedelbart åter skulle utlösa mediadrevet mot partiets ordförande. Det var det sista som partiet behövde!

Hon skriver att alla partiordföranden har utsatts för mediadrev. Det stämmer. Men det mediadrev som riktas mot Håkan Juholt har nått en helt ny nivå, utan tidigare jämförelse. Aldrig tidigare har ett mediadrev varit så massivt, långvarigt och konsekvent och därtill sakligt helt ogrundat.

Mediadrevets stora utlösande faktor var Aftonbladets så kallade avslöjande av bostadsersättningen vilket är en mediabluff från början till slut. Håkan Juholt har en ersättning för dubbelt boende, precis som ett närmast oräkneligt antal andra riksdagsledamöter har och haft i årtionden, som inte är bosatta i Stockholm. Utan en sådan ersättning skulle riksdagen bestå av ledamöter enbart från Stockholm och dess närmaste omgivningar.

Håkan Juholt redovisade till riksdagens kansli hyresavin med sitt och sin sambos namn på, liksom den totala hyreskostnaden som var lägre än vad riksdagen betalat när han bodde ensam i en övernattningslägenhet. Visst kunde han ha avstått från att ta ut hela hyreskostnaden, med hänsyn tagen till hans lön. Men i så fall är det politikerlönerna i allmänhet som är allt för höga vilket är en helt annan debatt som inte bara handlar om Håkan Juholt. Aftonbladets så kallade avslöjande var en monumental struntsak. Uppföljningen antog helt bisarra proportioner!

Håkan Juholt har därtill ändrat sin uppfattning i några enskilda politiska sakfrågor, precis som alla andra politiska ledare, kanske något snabbare, mera konsekvent och öppet än andra. I övrigt har mediadrevet kryddats med en serie obevisade påståenden från ett antal anonyma källor.

Allt detta är inga rimliga motiv för den besinningslösa jakten på honom som partiordförande. De journalister som deltagit torde nog också i sitt innersta begrunda vad de medverkat till och förhoppningsvis kommer de att låta eftertanken påverka deras framtida journalistik.

Väldigt ofta efterlyses det i media och bland allmänheten en politiker som kan uppvisa självkritik och ödmjukhet. Från tid till annan gisslas politiker som ständigt försöker framstå som ofelbara. Då sägs det att man skulle ha större förtroende för den som också kan erkänna fel och brister öppet. Det har Håkan Juholt gjort som ingen annan politiker. Han har gjort det på ett sätt som skapar stark sympati för honom som person och som politiker, åtminstone för den som lyssnat till honom direkt och inte fått budskapet filtrerat genom medier och så kallade politiska analytiker och pr-nissar.

Håkan Juholt kommer att bli folkkär om bara personförföljelsen mot honom dämpas något.

Det var han som på allvar riktade uppmärksamheten mot den ökande barnfattigdomen i vårt land. Det är den allra värsta effekten av den nedmontering av våra välfärdssystem som den här regeringen genomfört. En allt för låg sjuk- och a-kasseersättning, eller ingen ersättning alls, till utsatta föräldrar slår som hårdast mot barn och ungdomar som är vår framtid.

Håkan Juholt har kraftfullt avslöjat de avgörande nackdelarna med privatiseringarna av skolor, sjukvård, äldreomsorg, läkemedelsförsäljning, järnvägstrafik, och energiförsörjning. Man kan med fog fråga sig vad hans kritiker inom partiet uträttat när det gäller att föra fram oppositionens politik och avslöja bristerna i regeringens hantering av område efter område?

Håkan Juholt är den bästa partiordförande som partiet kunnat rekrytera bland alla rimliga kandidater. Han är en politiskt utomordentligt farlig motståndare till borgerligheten. Med sitt starka engagemang för de mest utsatta, sin självkänsla och sin förmåga att tala medryckande, skapade han stark entusiasm bland oss kongressombud som valde honom till partiordförande i mars förra året. I den hittills enda partiledardebatten i riksdagen mellan honom och Fredrik Reinfeldt så sopade han golvet med sittande statsminister.

Håkan Juholt är en partiordförande, talare och debattör fullt i klass med Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin.

Med honom i ledningen ska vi vinna valet 2014!

Bror Perjus

PS. Illvilliga röster och pennor kommer säkert att beskriva det här blogg-inlägget som en nordkoreansk hyllning till ledaren. Men det ger jag fullkomligt sjutton i! Jag kände att det måste skrivas och sägas. Och i Nordkorea blir kritikerna inspärrande. Så inte här. DS

Tragiskt, om de rika tvingas betala!

2011-12-08T02:06:00.000-08:00

Morgontidningarna i Stockholm fortsätter med sitt frenetiska misstänkliggörande av socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt. I ledare, kommentarer och på nyhetsplats ägnar de sig åt att märka ord, hård-dra formuleringar, förvränga och medvetet missuppfatta allt han säger.

På nyhetsplats plockar DN fram Nils Weidstam från mobiloperatörernas branschorganisation. Han får förklara hur befängt det är att ge alla människor i hela landet möjlighet att kommunicera via mobiltelefon. För att ytterligare belysa hur verklighetsfrämmande Håkan Juholts tankar är citeras professor Jens Zander vid KTH som ställer den retoriska frågan;

”Skulle du vilja att varje väg hade belysning överallt?”

Vaddå, vi har ju inte bara vägbelysning i det här landet utan också miltals med elljusspår i våra skogar, för att inte tala om alla skidliftar på fjällsidorna!

Men Håkan Juholt befinner sig i fint sällskap. Även Barack Obama har ådragit sig DNs missnöje. Ledarskribenten Gunnar Jonsson är mycket upprörd över att de rika i USA med höjda skatter kan tvingas bekosta såväl sänkta arbetsgivaravgifter, som nya tåg och USAs budgetkaos.

Det vore en ”tragedi”, tycker hr Jonsson.

Det finns värre tragedier, enligt min uppfattning. Men kanske är det något jag missuppfattat?

Bror Perjus

Ska vi räddhågat lägga oss så nära högerregeringen som möjligt?!

2011-12-07T00:34:00.000-08:00

Så kom då äntligen en seriös förstasida i DN med socialdemokratins ledare Håkan Juholt som faktiskt handlar om hans politiska budskap; ”Kräver nya tuffare regler . S-ledaren vill öka pressen på bolag i avreglerade branscher”.

En utmärkt artikel. Inga efterslängar, inget trams. En genomgång av vad han vill i några helt centrala samhällsfrågor. Mobiloperatörer ska ge service i hela landet. Apoteken ska sälja även sådana läkemedel som efterfrågas av färre. Staten ska se till så att järnvägarna fungerar, även vintertid. Elbolagen ska inte kunna ta ut hur hutlösa priser som helst.

Men så finns där också en snusförnumstig kommentar, analys kallas det, av Maria Crofts, som avfärdar allt han säger som ”orealistiskt och dåligt genomtänkt”, precis som om Maria Crofts är en överlägsen tänkare som rakt upp och ned kan avgöra hur genomtänkta Håkan Juholts ideér är.

Det räcker inte längre med att socialdemokratisk politik avfärdas på de borgerliga tidningarnas ledarsidor. Numera måste även politiska kommentatorer på nyhetsplats omedelbart och i anslutning till ev sossevänliga nyhetstexter avfärdas, för säkerhets skull. Det tyder på att dessa socialdemokratiska tankar är farliga på något sätt.

Men det finns ytterligare en aspekt på detta.

Det är utan tvivel mycket svårare att vara visionär som Håkan Juholt, än att bara komma med alternativa förslag, exakt formulerade, väl förankrade och helt återförsäkrade men ytterligt marginellt annorlunda än de regler som redan gäller eller de reformförslag som högerregeringen redan lanserat.

Det är svårare att komma med tankar om radikala förändringar än att räddhågat lägga sig så nära borgerligheten som möjligt.

Det fick Olof Palme fan för!

Det får också Håkan Juholt uppleva i ett oändligt mycket brutalare mediaklimat.

Men det ska inte få oss socialdemokrater att avstå från att tänka radikalt, fritt och visionärt.

Bror Perjus

Vi socialdemokrater är inte en bättre sorts människor!

2011-12-02T01:32:00.000-08:00

Vi är inte socialdemokrater därför att vi tror att vi är en bättre sorts människor och mera moraliskt högtstående än andra. Det är vi bevisligen inte. Vi är socialdemokrater därför att vi anser oss ha en bättre idé om hur samhället ska vara organiserat.

Per-Albin Hansson hade två fruar samtidigt. Tage Erlander framstår som oantastlig. Hans fru Aina lämnade efter hans död tillbaka en bunt använda pennor han tagit hem från sitt arbete. Olof Palme förföljs in i evigheten för att hans son fått ett stipendium vid Harvard. Ingvar Carlsson tycks, som Erlander, sakna vanliga, mänskliga moraliska defekter. Göran Persson knyckte lösgodis. Mona Sahlin köpte Toblerone för regeringens kreditkort. Håkan Juholt fick för stor ersättning för sitt dubbelboende. Även om han var i god tro, liksom ett stort antal andra riksdagsledamöter, så har han betalat tillbaka pengarna, i strid med sin omoraliska framtoning.

Men allt detta är ju på sin höjd små förseelser som vi alla gör oss skyldiga till, oavsett vilket politiskt parti vi företräder. Två fruar är kanske ett gränsfall? Men Per-Albin var kär i båda två! Silvio Berlusconi däremot förbrukar skamlöst prostituerade, unga kvinnor. Det är något helt annat. Men det är okej, moraliskt sett, eftersom Berlusconi är för prostitution och därmed lever som han lär.

Men skulle det handla om djupgående korruption som präglar hela samhällen? Ja, då skulle det vara allvarligt! Och utan effektiv medial bevakning kan det utvecklas därhän. Men svenska politiker är genomgående sagolikt moraliskt högtstående. Det gäller nog också borgerliga politiker. Sven Otto Littorin var kanske på gränsen…

Nåväl, vi har flera exempel på just socialdemokratiska partiordföranden som inte är moraliskt oantastliga. Därför ska de alla förföljas långt efter sin död. I varje notis, varje nyhetsartikel, varje intervju, varje personporträtt och i tjocka biografier ska det upprepas vad de gjort. Så ska det svenska folket övertygas om att socialdemokratiska ledare är för evigt förtappade, just därför att de sagt sig vilja ha ett jämlikt samhälle och därför att de lagt ned hela sin själ i just arbetet för ett mera jämlikt samhälle. De lever inte som de lär! Framförallt har de alldeles för höga löner. Även om borgerliga politiker har samma löner, så förlorar socialdemokratiska politiker sin moraliska trovärdighet på grund av sina höga löner.

Alla de storkapitalister och direktörer som tjänar tio eller hundra gånger så mycket pengar är mycket mera moraliskt högtstående än alla socialdemokratiska partiledare, eftersom de förespråkar ökade orättvisor, större ekonomiska klyftor och hårda tag mot alla som i sitt oförstånd inte begripit att skaffa sig miljoninkomster och miljardförmögenheter. Storkapitalister och direktörer lever upp till sina egna ideal. Sådant inger trovärdighet och respekt.

Men här infinner sig ett problem för de moraliskt högre stående. All forskning, allt sunt förnuft och all praktisk erfarenhet visar att det jämlika samhället, som är socialdemokratins bärande idé och mål, är bättre för alla än det ojämlika samhället. Till och med de rikare människorna mår bättre om klyftorna inte är för stora. Då behöver de inte känna sig så hotade av illvilja och avund, även om sådant är det mest moraliskt förkastliga som kan tänkas. Men denna fördel vill de inte riktigt kännas vid. Istället upplever de sig förtryckta av budskapet om jämlikhet, även om det väl ändå måste betraktas som en lindrig form av förtryck.

Nåväl, avslutningsvis!

Allt detta handlar om att borgerligheten saknar argument mot budskapet om jämlikhetens fördelar. Därför vill de hellre diskutera socialdemokraters privatmoral än vår uppfattning om hur samhället ska organiseras. Och massmedia hakar på. För journalister är det så mycket bekvämare att diskutera moralen än verkligheten.

Bror Perjus

Lena Ek sitter ledigt på två stolar

2011-11-30T00:28:00.000-08:00

Ännu en dag har gått. Och inte en rad i Dagens Nyheter om Centerpartiets Lena Ek. Är hon fortfarande och samtidigt både svensk miljöminister och vice ordförande för kärnkraftlobbyn i Bryssel? Kan man vara både/och? Det har sagts att hon ska avsäga sig posten som vice ordförande. Men ännu har ingen offentlig bekräftelse kommit på att hon verkligen har gjort det.

Vad säger för övrigt Thorbjörn Fälldin, Olof Johansson och den avpoletterade miljöministern Andreas Carlgren? De var väl en gång motståndare till kärnkraft? De betraktade kärnkraften som ett hot mot mänskligheten. ”Ingen statsrådspost i världen” var så viktig att de var beredda att dagtinga med denna sin uppfattning. För Lena Ek verkar det vara tvärt om. Hon sitter ledigt på två stolar.

Det här är ett givet drev-tema som Sveriges massmedier struntar i. Men frågan om mänsklighetens överlevnad och allt livs förutsättning på jorden är kanske en för liten fråga för dagens journalister på jakt efter lösgodis, toblerone och gamla hyresavier.

Bror Perjus

Miljöministern vice ordförande för kärnkraftlobbyn! Var är nu mediadrevet?

2011-11-27T23:16:00.000-08:00

Under 1970-talet vann Centerpartiet först ett val åt borgerligheten på sitt till synes kompromisslösa motstånd mot kärnkraften. Sedan spräckte partiet en borgerlig regering på sitt löfte om att avveckla kärnkraften.

”Ingen statsrådspost i världen är så viktig att jag dagtingar med mitt samvete”, mässade partiledaren och statsministern Thorbjörn Fälldin och tvingades senare på grund av det uttalandet att avgå som statsminister, när han ändå dagtingat och godkänt laddning av flera nya reaktorer.

Idag har Centerpartiet utsett en vice ordförande för kärnkraftlobbyn i Bryssel till svensk miljöminister, Lena Ek!

Det avslöjades i förrgår av Svenska Dagbladet. Fortfarande idag har Dagens Nyheter inte en rad om denna skandal. Kvällspressen tycks också förbigå det hela med största möjliga tystnad.

Så man undrar; var är nu mediadrevet?

Nu när det inte handlar om en hyreslapp, utan en politisk fråga av ödeskaraktär för hela mänskligheten och allt liv på jorden? Då blir det knäpp tyst! Varför? Kan det ha att göra med att en borgerlig politiker avslöjats?

Är Fredrik Reinfeldt dum i huvudet?

2011-11-22T22:44:00.000-08:00

Nu har Fredrik Reinfeldt varit i Bryssel och talat om för EU;s ledning att de länder som missköter sin ekonomi ska straffas med indragna miljöbidrag.

Man tar sig för pannan!

Hela Europa, ja hela världen, diskuterar hur pengar ska kunna pumpas in i de euro-länder som är på väg att drabbas av statsbankrutt. Varför? Jo, därför att annars kan hela världen hamna i en djup ekonomisk depression. Då åker vår statsminister ner och talar om för EU;s ledning att vi istället ska dra in pengar från samma länder som straff för att de håller på att gå i konkurs.

Är han dum i huvudet? Ja, med all säkerhet!

Hur kan då samtidigt Financial Times utse hans finansminister till Europas bästa finansminister? Är Anders Borg mera begåvad? Knappast! Anders Borg lever fortfarande högt på den brutala budgetsanering som Göran Persson tvingades genomföra, tillsammans med Vänsterpartiet och det gamla Centerpartiet under Olof Johanssons tid, sedan den globala ekonomiska krisen nästan slagit ut Sverige i början av 1990-talet. Det utrymme som budgetsaneringen skapade har Borg använt för att sänka skatterna, mest för hans egna rikare väljare. Sådant är kvalificerande i Financial Times perspektiv.

Men egentligen borde det inte förvåna.

Moderaterna och hela högerregeringen har den filosofin. Om ett landsting har övernog med ekonomiska resurser och därför kan hålla sig med en hög standard på sjukvården, ja, då ska de belönas med ännu mera pengar, så de kan satsa på en ännu bättre vård, alternativt sänka skatten mest för de som har mest pengar.

Om ett landsting har ont om pengar och tvingas hålla standarden nere på sjukvården, ja då ska de bestraffas med indragna statsmedel, alternativt tvingas höja skatten. Samma sak inom skolans område och inom alla annan samhällsservice.

Det handlar om högerns mest grundläggande instinkt. Den som är rik ska ha ännu mera. För då skapar den rike arbete åt den fattige. Den som är fattig ska bestraffas med sämre utbildning, indragen a-kassa, sämre sjukförsäkring, sämre pension, sämre äldrevård; för då förstår den fattige att hålla sig undan utbildning, förse sig med arbete, helst ett mycket högavlönat sådant, strunta i att bli sjuk och se till så åldrandet stannar av.

Det viktiga för moderaterna är inte att samhället fungerar. Det viktiga är att de ekonomiska klyftorna, orättvisorna, ojämlikheten ökar, trots att allt sunt förnuft och all vettig forskning visar att ökade ekonomiska klyftor bromsar den ekonomiska utvecklingen i ett samhälle och globalt och att alla människor i ett samhälle med stora ekonomiska klyftor mår och presterar sämre.

Bror Perjus

DNs oslagbara smutskastning?!

2011-11-20T01:39:00.000-08:00

DN har idag en text om att Håkan Juholt nu INTE begär ersättning för resor. Så begär han ersättning så är det moraliskt förkastligt. Men begär han INTE ersättning är det också misstänkt. Det här börjar bli fullkomligt surrealistiskt. I övrigt innehåller texten bara en upprepning av det som ältats i veckor nu. Plus ett citat om att Reinfeldt litade mer på Mona Sahlin än Juholt när det gäller Sverigedemokraterna. Citatet borde handla om Reinfeldts tillförlitlighet eftersom Sverigedemokraterna i allmänhet röstar med honom. DN ägnar sig enbart åt smutskastning för närvarande. Det tycks inte finnas några gränser, inga hänsyn, ingen som helst journalistisk hederlighet, ingen vilja att försöka vara opartisk och objektiv längre. Det här är ett - förhoppningsvis - oslagbart journalistiskt lågvattenmärke i landets största morgontidning!

Bror Perjus

Anders Johansson har drabbats av hybris!

2011-11-16T10:08:00.001-08:00

Anders Johansson är skicklig och framgångsrik som kommunalråd i Sigtuna. Men han ska akta sig för att låta framgångarna stiga honom åt huvudet. Han tycks ha drabbats lite av hybris. Det är ganska tacksamt att vara kommunalråd i Sveriges snabbast växande kommun där skattepengarna forsar in.

När det gäller Håkan Juholts insats i P1s lördagsintervju så har han fel. Frågan om välfärd och vinst handlar om en knepig gränsdragning. Den här gången förde Juholt ett nyanserat resonemang istället för att dra på med hård agitation. Och så får han kritik även för det.

Frågan om över/underskott i statens budget i olika konjunkturlägen är inte mindre knepig. I dagens konjunkturläge skulle man normalt ösa på med ett större underskott för att stimulera efterfrågan. Men det mycket kritiska läget i omvärlden gör det mera osäkert.

När det gäller skatten på pensionärer så framgick det tydligt att det kan ta tid att rätta till den orättvisa som borgerlighetens skattepolitik skapat. Men med tanke på att skatterna för löntagare sänkts med över hundra miljarder så är 17 miljarder till pensionärerna inte oöverkomligt inom en överblickbar framtid.

Slutligen bör Sveriges Television nog ta sig en funderare på hur partierna på ett sakligt sätt ska framställas i samband med partiledardebatter, utan att public service behöver dra på sig kritik för att gå socialdemokraternas, miljöpartiets och vänsterpartiets ärenden. Så märkligt är det inte.

Anders Johanssons omdöme om Juholts svar som ”så djävla illa”, ”dåliga” och ”bedrövliga” är oerhört onyanserat och kraftigt överdrivet. Det är inte lätt att klara sig helskinnat genom den tuffa intervjun. Det gjorde Håkan Juholt.

Det börjar bli en mycket ful ovana bland Stockholms Läns partidistrikts ledande företrädare att läcka försåtliga epostmeddelanden och sms – om de nu inte är så att någon hackat sig in på vissa personers datorer och mobiler. I så fall har vi kanske ett Murdoch-case på gång även i Sverige. I alla händelser är det dags att börja tala med varandra direkt och inte skicka ut vad som helst i cyberspace!

Det liberala vinstintressets cynism.

2011-11-13T02:11:00.000-08:00

”Jag gör inte gällande att vanvård enbart förekommer hos privata utförare eller att det går att befria äldreomsorgen från liggsår, nedkissade blöjor och smärta. De plågsamma stunderna kan minskas men aldrig utplånas. Livet i dödens väntrum rymmer betydligt mer lidande än vad de flesta av oss orkar förstå.”

Så skriver idag Peter Wolodarski på DNs ledarsida. Så uppgiven blir den som vill sätta vinstintresset före omsorgen om gamla människor.

Det handlar inte om att befria äldreomsorgen, utan att befria människor från vanvård. Kanske kan någon tycka att jag här märker ord. Men är man ledarskribent i DN så har man känsla för ordens innebörd. Det tanklösa ordvalet tyder på bristande inlevelse.

Självklart ska ingen människa drabbas av liggsår. Smärta och ångest kan idag dämpas effektivt med mediciner, men kanske framförallt med närhet till en annan människa. Ingen ska behöva sitta eller ligga i timmar i nedkissade blöjor. Vi ska inte utgå från att omsorgen om gamla människor måste ske i något som kan beskrivas som dödens väntrum.

Sådana formuleringar är uttryck för det liberala vinstintressets cynism.

Den borgerliga privatiseringspolitikens och vinstintressets förödande effekter inom vård, omsorg, skola och läkemedelshandel börjar nu bli tydliga. Peter Wolodarski är ute efter att rädda det som räddas kan. Han bryr sig inte om de människor som drabbas. Hans ärende är att slå vakt om den ekonomiska elitens möjligheter att tjäna pengar på riskfri, skattefinansierad verksamhet.

Bror Perjus

Den borgerliga politikens fullständiga haveri

2011-11-09T02:17:00.000-08:00

Lugn, bara lugn, snart kommer svenska folket att upptäcka att den borgerliga regeringens politiska program fullständigt havererat.

En serie så kallade jobbskatteavdrag har inte skapat ett enda nytt jobb. Istället ökar arbetslösheten. Jobbskatteavdragen har dessutom bidragit till ökade ekonomiska orättvisor och klyftor. De högavlönade har fått större skattesänkningar än de lågavlönade. Ännu mindre har pensionärerna fått.

Den försämrade sjukförsäkringen är en mänsklig katastrof för ett stort antal mycket sjuka människor. Cancersjuka tvingas till arbetsprövning. Desperata hårt pressade människor begår självmord.

Den försämrade a-kassan och sjukförsäkringen har medfört en kraftig ökning av antalet människor som behöver socialbidrag, försörjningsstöd som det kallas. Den som tvingas söka försörjningsbidrag får först göra sig av med alla sina tillgångar, som innebär ökade svårigheter att komma igen och skaffa sig en egen försörjning. Sedan tvingas man leva på en nivå långt under det anständiga. Det drabbar barnen särskilt hårt.

Den så kallade barnfattigdom i vårt land har återigen börjat ökat som en effekt av den borgerliga regeringens hänsynslösa orättvisepolitik. Det är oerhört tragiskt. Idag finns det i alla skolklasser barn som alla vet har fattiga föräldrar. Dessa barn har sämre kläder, de har inte råd att delta i utflykter, de får inte tillräcklig frukost innan de går till skolan och de blir ofta mobbade av andra, mer priviligierade och obetänksamma barn. En sämre start i livet kan ett barn knappast få. En sådan start i livet borde inget barn få.

Privatiseringarna av apotek, äldreomsorg och skolor är däremot en succé. Men inte för den som behöver läkemedel, omsorg eller utbildning, utan för ägarna till de riskkapitalbolag som kan skära guld med täljkniv och skicka de pengar de lurat skattebetalarna på till skatteparadis oåtkomliga för skattemyndigheterna. På det området har regeringens politik för ”bättre företagsklimat” blivit en stor framgång.

Apotekens service och vården av de gamla har däremot försämrats radikalt. Avancerade läkemedel med mindre efterfrågan saknas i de kommersialiserade apoteken. Skandal på skandal avslöjas med försvarslösa äldre som sitter ensamma, sysslolösa och stirrar rakt fram i tomheten eller ligger i sina sängar med nedbajsade blöjor, liggsår och stark ångest.

Den kasernliknande skolpolitiken har skapat stress, växande orättvisor och betygsinflation. Den leder till sämre kunskapsinhämtning och skadad personlighetsutveckling för många barn i den generation som ska ta över ansvaret för vår framtid.

Trafikpolitiken, med privatiseringar av tågtransporterna och bristande underhåll av järnvägar och tunnelbana, har skapat kaos över hela landet med tusentals människor som inte kommer till sina arbeten i tid, till oöverskådliga kostnader för samhället.

Den ekonomiska politiken framstår som framgångsrik. Men det har de borgerliga enbart en stark socialdemokrati att tacka för, som under Ingvar Carlssons och Göran Perssons tid sanerade den offentliga ekonomi som körts sönder under de perioder då moderaternas Carl Bildt och centerns Thorbjörn Fälldin var statsministrar.

Dags för oss socialdemokrater att kraftigt skärpa vår oppositionspolitik och gå till motangrepp. Vi har all anledning att vara stolta över vår historia och att tro på vår framtid! Strunta i opinionsmätningarna och den tramsiga personfixeringen.

Bror Perjus

Gustavssons förakt mot sin döda svärmor

2011-11-07T01:36:00.000-08:00

Det värsta är nog dessa tusentals elaka, nedvärderande nålstick som nu så lättvindigt delas ut dagligen, dygnet runt, i artiklar på nyhetsplats och kultursidor och i ledare och krönikor, i alla de borgerliga dagstidningarna, men också i TV och radio, i nyhetsprogram, kaféprogram, satirprogram, talkshows och debattprogram.

Ofta är nålsticken omedvetna, de bara slinker fram därför att det ligger så nära till hands. Alla har genom mediadrevet blivit införstådda. Det behövs vara en blinkning så sitter det där. Det är som med mobbning. Ja, det är mobbning. Borde inte alla i alla medier tänka sig för ordentligt och besinna sig?

Det spelar inte någon roll just nu vem som är arbetarrörelsens ledare. Efter de brutala mediadreven mot Stig Malm, Wanja Lundby Wedin, Laila Freivalds, Mona Sahlin och det hittills allra värsta mot Håkan Juholt, behövs inte mer än förstuckna antydningar för att blåsa under misstron mot arbetarrörelsen.

”Bostadsbidrag” säger en stand-up-komiker i ett pratprogram i TV, följt av ett flinande ”hä, hä, hä….” Och då tänker ingen på orimliga hyreskostnader för flerbarnsfamiljer där föräldrar är arbetslösa, sjukskrivna eller bara lågavlönade. Alla tänker på Håkan Juholt. Ledare för ett parti som vill göra allt för att förbättra villkoren för just dessa familjer, som högerregeringen gör allt för att klämma åt under förevändning av att de är för slöa för att lägga in en högre växel, eller ens stiga upp på morgonen och gå till ett arbete och klara sin försörjning själva, trots att de bevisligen arbetar så hårt de orkar, eller helt enkelt saknar ett arbete att gå till eller är sjuka, kanske döende i cancer.

Ett konkret exempel. Rolf Gustavsson i Svenska Dagbladet. En oftast seriös skribent och politisk analytiker. Men söndagen den 6 november skriver han en krönika med rubriken ”Svärmor fick betala för utsvävningarna”. Nålsticket mot arbetarrörelsen kommer på rad 14. ”Hon ville inte snylta genom olika former av bidrag. Hon blev en trogen kund hos företag som Nordea och Folksam eftersom de en gång hade sina rötter i arbetarrörelsens gamla höga ideal. Ändå blev hon blåst på en del av sina surt förvärvade, beskattade besparingar, som svindlades bort genom så kallad personlig rådgivning.”

Underförstått och självklart. Förr hade arbetarrörelsen höga ideal. Men inte nu längre. Numera är arbetarrörelsen självklart, i Rolf Gustavssons ögon, ett gäng snikna, falska förrädare som övergivit sina höga ideal.

Han skriver fint inkännande om sin egen svärmors bortgång, men begår samtidigt ett förräderi mot henne. Han avslöjar ett nedlåtande förakt mot sin svärmor, mot kvinnor och mot äldre i allmänhet. Hon begrep inte bättre än att vara kund hos Nordea och Folksam. Och blev blåst! Rolf Gustavssons svärmor är död och kan inte längre försvara sig. Tänk om hon varit i livet och kunnat försvara sig. Tänk om hon hade sagt att hon tror att arbetarrörelsen fortfarande står för sina ideal. Den risken löper inte Rolf Gustavsson eftersom hans svärmor är död.

För övrigt! Har ingen blivit blåst av SE-Banken och Skandia? Men deras ägare, familjen Wallenberg och andra i den svenska storfinansen, har förstås aldrig haft några höga ideal som de kan svika. Alltså är det helt i sin ordning. Deras låga ideal är att tjäna så många miljarder som möjligt. Ett ideal som det inte finns någon som helst anledning att svika.

Bror Perjus

Historieförfalskningarnas Parti (HP)

2011-10-27T00:50:00.000-07:00

”När demokratin infördes i Sverige 1918 var det arbetarrörelsens demonstrationer på allmän plats som till slut fick högern och kungamakten att böja sig för kraven från socialdemokrater och liberaler på allmän och lika rösträtt”, skriver arkitekten Ola Andersson, Svenska Dagbladet Brännpunkt den 26 oktober.

Hoppsan! Nåväl, detta är ju historia! Vem bryr sig om vad som hände 1918? Nu ska vi se framåt! Nu kan vi glömma det som var. Men är historia verkligen utan betydelse för framtiden? Nej, knappast! Det är enbart genom våra erfarenheter som vi kan försöka förutsäga vad som ska hända i framtiden.

Erfarenheter är sådant vi upplevde i förra veckan, för femtio år sedan, men också sådant som inträffade innan vi var födda och som vi kan läsa om i böcker. Erfarenheter blir, i samma ögonblick som vi upplever dem, historia. Därför brukar diktaturer förfalska historien och bränna böcker på bål. Men den som förfalskar historien förfalskar också framtiden. Och när det gäller demokratin så är vår erfarenhet alldeles tydlig.

Allmänna Valmansförbundet företrädde de privilegierade, de rikaste, adeln, de högre militära befälen, storbönderna och det mer förmögna borgarskapet i 1800-talets Sverige. Partiet var inte för allmänna val Partiet bekämpade allmänna val med nästan alla till buds stående medel, rättsväsende, militär och polis. Redan namnet var alltså en historieförfalskning.

När demokratin ändå genomdrevs tvingades de byta namn, för att sudda i sin nesliga historia. Men som Högerpartiet fortsatte de bekämpa demokratins utbredning till samhällslivets alla områden. De var emot barnbidrag, utbyggnaden av daghem och förskola, allas rätt och möjlighet till högre utbildning vid gymnasium och universitet, lagstadgad semester för alla, en anständig sjukförsäkring, god sjukvård för alla, bra pension för alla och en god äldreomsorg. Det är inte märkligt att namnet Högerpartiet, med tiden, också blev en historisk belastning. Dags för en ny historieförfalskning.

Högerpartiet bytte namn till Moderata Samlingspartiet. En förfalskning eftersom partiet varken var Moderat eller Samlingsparti, utan ett extremt ytterkantsparti som inte samlade ens borgerligheten. Där fanns också Kristen Demokratisk Samling, Centerpartiet och Folkpartiet.

Det Moderata Samlingspartiet bekämpade Medbestämmandelagen, Lagen om anställningsskydd och alla andra lagar som stiftats för att demokratisera arbetslivet. De föreslog skattesänkningar på hundratals miljoner kronor för de mest besuttna och motsvarande nedskärningar av välfärden för vanligt folk. Inget av detta blev några politiska framgångar. Dags igen för en ny historieförfalskning. Den hittills allra grövsta. Nu kallar de sig för Nya Moderaterna Arbetarpartiet, under förevändning att de plötsligt står på arbetarnas och de utsattas sida.

Och plötsligt lyckas de. Plötsligt är våra historiska erfarenheter som bortblåsta. Uppmuntrade går Nya Moderaterna Arbetarpartiet vidare med en serie av historieförfalskningar. De kallar skattesänkningar för jobbskatteavdrag. Men några nya jobb skapar det inte. Däremot, som vanligt, mera pengar i fickorna för de mest högavlönade, kapitalägare och innehavare av lyxvillor i de allra mest välmående förorterna. Partiet påstår att det givit mest till de lågavlönade.

De försämrar a-kassan och påstår att en sämre a-kassa minskar arbetslösheten. En komisk sammanblandning av orsak och verkan. Däremot har de lyckats med sin verkliga avsikt, nämligen att försvaga fackföreningsrörelsen. Hundratusentals medlemmar har, i strid med sina egna intressen, lämnat fackföreningarna. Det stärker kapitalägarnas ställning i förhandlingarna om produktionens överskott.

De försämrar sjukförsäkringen och påstår att det gör människor friskare. En föreställning som knappast har något stöd i den medicinska forskningen.

De fortsätter att bekämpa demokratin genom att privatisera så mycket som möjligt av vår gemensamma sektor som vi byggt i god demokratisk ordning. Sjukhus, skolor, äldreboenden, apotek och järnvägstrafik säljs ut billigt till penningstinna. I partiledarens egen hemkommun Täby får några lyckliga lärare en hel skola nästan gratis.

Förevändningen för privatiseringarna är att allt ska bli mycket billigare och bättre. När den historieförfalskningen avslöjas av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, som står de borgerliga partierna nära, får forskningschefen omedelbart sparken.

Snart står de allra lönsammaste statliga företagen, Vattenfall och LKAB, på säljlistan. Staten kan inte driva företag påstås det. Sanningen är att de båda företagen drar in miljarder till vårt gemensamma hushåll.

Dags att skriva ett nytt partiprogram för Nya Moderaterna Arbetarpartiet! Inför framtiden gäller det att sudda i historien. Nu ska alla historieförfalskningar bli den historiska sanningen om Sverige och den svenska modellen.

”Det var demonstrationer på allmän plats som till slut fick Socialdemokratin och kungamakten att böja sig för Moderaternas krav på allmän och lika rösträtt.”

”I samverkan med fackföreningsrörelsen genomdrev sedan Nya Moderaterna Arbetarpartiet alla de reformer som förhindrade välfärdssamhällets sammanbrott”.

Vid nästa partikongress etableras det nya namnet Nya Statsbärande Partiet, NSP. Fattigdom är rikedom! Fåtalsvälde är demokrati! Privat är gemensamt! Orättvist är rättvist! Sjuk är frisk! Krig är fred!

Nej, förlåt! Så grova medel använder man sig inte av!

Men så råkar partisekreteraren Sofia Arkelsten säga att Moderaterna var med och genomdrev allmän och lika rösträtt i Sverige. Och i det nya partiprogrammet antyds, ytterligt försiktigt, snarast försåtligt, att moderaterna var med, inte bara om att införa demokrati i Sverige, utan också om att avskaffa apartheid i Sydafrika.

Det blev allt för magstarkt.

”Hela rösträttskampen fanns just för att högern var emot”, dundrar , Barbro Hedvall, liberal ledarskribent sedan årtionden tillbaka.

Så har då historien har, trots alla förfalskningar, åter hunnit ifatt Nya Moderaterna Arbetarpartiet.

Genast förklarar partiledaren Fredrik Reinfeldt att han, av det skälet, kan tänka sig att börja sudda i det program som partiets högsta beslutande instans enhälligt antagit, i god demokratisk ordning, bara för några dagar sedan….

Ännu en historieförfalskning. Alltså!

Bror Perjus

Sofia Arkelsten, högern och demokratin

2011-10-24T22:46:00.000-07:00

Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten har öppnat Pandoras ask. Allmänna Valmansförbundet, senare Högerpartiet och idag Moderata Samlingspartiet, kämpade under hela rösträttsstriden för det så kallade penningstrecket; alltså att den som hade egendom, pengar, kapital, skulle ha flera röster än de som var enbart lönearbetare.

Arkelsten medger idag i DN oförbehållsamt att hon har fel.

Barbro Hedvall, som varit ledarskribent i såväl Expressen som Dagens Nyheter, säger idag i DN:

- Det här är ren och skär historieförfalsking. Hela rösträttskampen fanns just för att högern var emot.

Och fortfarande är det så i praktiken att de som har stora kapitaltillgångar har ett mycket större politiskt inflytande via sina starka propagandamegafoner och sina möjligheter till ekonomisk utpressning mot demokratins företrädare. I Sverige har idag har de ekonomiska makthavarna också den politiska makten och vi upplever nu en maktkoncentration utan motstycke sedan rösträtten infördes.

Till det kommer att den ekonomiska makten koncentrerats någonting alldeles oerhört och dessutom globaliserats. Det medför att vinsterna på kapital stadigt ökar på lönernas bekostnad. De väldiga kapitalvinsterna används i allt större utsträckning för spekulation på alla marknader. Man spekulerar i livsmedel, olja, metaller, aktier, valutor, kreditobligationer o s v. Dessa spekulationer skapar de allt tätare och allt mer svårhanterliga ekonomiska kriser som sköljer över världen idag. De enskilda staterna tvingas, för att förhindra sammanbrott, ekonomiskt kaos och massarbetslöshet, att gång på gång gå in med skattemedel och betala när spekulanterna drar tillbaka sitt kapital från banker, riskkapitalbolag och andra företag för att säkra sina vinster.

Därför uppstår växande statsskulder i land efter land. Regeringarna tvingas sedan skära ned barnbidrag, föräldrapenning, på skolor, studiemedel, a-kassa, sjukförsäkring, pensioner o s v. Därmed uppstår misstrogna folkopinioner som vänder sig mot politikerna istället för mot spekulanterna. Så skapas ett politikerförakt som undergräver demokratin.

Sofia Arkelsten har en del att lära om såväl historia som ekonomi och demokrati! Kanske kan vi andra också lära oss något av hennes märkliga uttalande.

Bror Perjus

Vi valde Håkan Juholt

2011-10-23T23:48:00.000-07:00

Vi valde Håkan Juholt till partiledare för socialdemokratin. Enhälligt. Med acklamation. Under stort jubel! Jag var med vid den extra partikongressen i mars, direktvald av medlemmarna i arbetarekommunerna i Tyresö, Värmdö och Nynäshamn. Tre stora arbetarekommuner från Stockholms Läns partidistrikt som ofta beskrivs som kritiska till valet av Håkan Juholt.

Men jag står för mitt beslut!

Jag är övertygad om att han blir en bra partiledare, om han får chansen. Han var den enda och den bästa kandidaten, föreslagen av valberedningen, efter intensiva diskussioner bland partimedlemmar i hela landet. Han höll ett lysande tal till kongressen. Han fick stående ovationer. Han överraskade kongressen, media och alla som följde talet via TV, med att börja tala om kultur, hur viktigt det är med sång, musik, teater, konst och litteratur för varje människas möjlighet att förverkliga sig och för ett samhälle att utvecklas på ett anständigt sätt. Och han anser att alla ska ha tillgång till den så berikande kulturen. Inte bara några. Han tog upp den ökande barnfattigdomen i vårt rika land.

Hans tal skickade svallvågor över hela landet.

Jag lyssnade på hans sommartal i Västertorp, i Lugnets park, en fridfull och vacker plats, öppen för alla att ströva i ”en allmänning inte en privat park som bara är till för vissa att gå i”, som han noterade. Han bor i Västertorp tillsammans med sin sambo när han är i tjänst i riksdagen. Men hans hemort är Oskarshamn där hans ordinarie bostad finns och en av hans söner bor. Hans mor bor också i Oskarshamn. Om det nu händelsevis är någon i Sverige som inte fått det klart för sig?!

Västertorp är ett av de bästa exemplen på ambitiöst, framsynt socialdemokratiskt samhällsbyggande från sent 1940- och tidigt 1950-tal. Det är en mycket fin förort till Stockholm där det fortfarande bor vanliga människor i hyresrätter. Håkan Juholt beskriver den kärleksfullt och genialt, via en berättelse om förortens många konstnärliga utsmyckningar.

I Sydsvenska Dagbladet skrev han 26 september om uppsättningen i Malmö av Bertolt Brechts opera ”Les Misérables” efter Victor Hugos roman. ”Någon stjäl en bit bröd. Hur dömer vi honom? Kring samma moraliska grundfråga graviterar egentligen hela ”Les Misérables”, skrev socialdemokratins ledare som råkar vara kär i en kvinna som också blivit dömd.

Han frågar sig, med ekonomipristagaren Amartya Sen, om ett samhälle med fattigdom verkligen kan vara demokratiskt? Han kritiserar den ”samhällsanda som gröper ur solidariteten och gör oss alla mindre än vi är”. Vad skulle Bertholt Brecht ha skrivit om han levt idag, undrar han.

Håkan Juholt har överraskat oss med att tala om kultur på ett sätt som tyder på en stor och stark inlevelseförmåga i andra människors innersta känslor och livsvillkor. Han var på väg att få med sig en mycket viktig grupp opinionsbildare; kulturarbetarna, författarna, musikerna, konstnärerna, sångarna och skådespelarna. Inte omedvetet! Antagligen högst medvetet! Vilket är betydligt bättre eftersom det tyder på en insikt om hur betydelsefulla kulturarbetarna är för samhället. Men just det oroade de borgerliga partistrategerna. Men så slog mediabomben ned! Och var är nu kulturarbetarna? Jo, på DN Kultur konstaterade Kajsa Ekis Ekman insiktsfullt att de senaste två svenska socialdemokratiska partiledarna fått utstå mediala drev utan like. Hon avslutade med frågan; är det tillåtet för någon att vara socialdemokratisk partiledare?

Jag följde partiledardebatten i riksdagen. Under omänskligt hård press genomförde Håkan Juholt debatten på ett obegripligt imponerande sätt. Han var helt överlägsen sin huvudmotståndare Fredrik Reinfeldt, inte på grund av sin skickliga retorik, utan därför att han talade med stor och äkta inlevelse om de som drabbats av högerregeringens hjärtlösa och drakoniska regler i sjukförsäkringen.

Omedelbart efter partikongressen i mars började media leta efter misstag, missgrepp, felsteg. Något finns det att leta upp hos de flesta. Aftonbladets reporter upptäckte att Håkan Juholt fick ersättning för hela hyran i Västertorp, trots att han delar bostad med den kvinna han älskar. Han tog omedelbart på sig hela ansvaret och återbetalade alla de pengar han fått för mycket i hyresersättning.

Men ändå utlöstes en hetsjakt, utan dess like mot någon svensk politiker någonsin. Efter en tid visade det sig att Håkan Juholt skickat in kopior på sina hyresavier, där både hans och hans sambos namn fanns med som boende i lägenheten. Avierna visade också den totala hyreskostnaden. Ändå betalade riksdagens administration.

Det fanns inga regler som sa att halv ersättning för hyran skulle utgå om man delade hyreslägenhet med någon annan. Flera andra riksdagsledamöter, centerpartister, moderater och socialdemokrater, visade det sig, har också fått full ersättning för dubbelt boende, trots att de delat bostad med någon annan.

Alla riksdagsledamöter som är skrivna och har sin bostad ute i landet har rätt till en betald ersättningsbostad i Stockholm för att kunna tjänstgöra i riksdagen. Det är självklart nödvändigt. Annars skulle alla riksdagsledamöter tvingas bosätta sig i Stockholm. Vem skulle då företräda Norrbotten och Skåne? Alternativt skulle riksdagsledamöterna bo på hotell. Oerhört mycket dyrare.

Håkan Juholts sambo är dömd för ett brott och har fullgjort sitt straff. För en socialdemokratisk partiledare är det en merit och en värdefull tillgång att leva tillsammans med en sådan kvinna. Det säger något om hur viktigt det är att förlåta och acceptera att den som begått ett felsteg i livet och tagit sitt straff är en lika värdefull och aktningsvärd människa som den oförvitlige, aldrig straffade medborgaren. Per Albin Hansson levde för övrigt med två kvinnor som bodde på var sitt håll.

Håkan Juholt har visat sig vara en politiker med bredd och djup och starka känslor. Han är spontan, lyhörd och engagerad. Kanske allt för spontan ibland! Men vad kräver vi av ledande politiker? Kräver vi att de ska vara fullkomligt felfria från första dagen? Har han inte rätt att få en inskolningstid? Får en ledande politiker aldrig hamna snett eller göra tillfälliga felbedömningar? Fick kanske inte Fredrik Reinfeldt byta ut en hel rad statsråd, som verkligen brutit mot regler. Inte av misstag utan medvetet! Av ideologiska skäl hade några struntat i att betala radio- och TV-licensen? Det var personer som ansåg att skatt är stöld, men ändå nyttjar våra vägar och sjukhus!

Vill vi ha iskalla beslutsmaskiner som med stor konsekvens, utan varje felsteg, driver fram ett allt mer cyniskt och orättvist samhälle?

Är det bättre än känsliga, tvekande och spontana politiker som är besjälade av viljan att skapa ett varmt, kärleksfullt, rättvist och jämlikt samhälle, men gör fel ibland?

Bror Perjus

Vem vågar leda socialdemokratin?

2011-10-13T06:46:00.000-07:00

De senaste två svenska socialdemokratiska partiledarna har båda fått utstå ”mediala drev utan like”, skriver Kajsa Ekis Ekman på DN-Kultur. Hon avslutar med frågan ”är det tillåtet – för någon att vara socialdemokratisk partiledare?”

Det är en viktig fråga! Låt mej förklara! Mao Tse Tung, eller var det Ho Chi Minh, instruerade sina gerillakrigare att alltid skjuta den som går först i en fiendekolonn. Så småningom vågar ingen gå först och fienden kan således inte längre förflytta sig framåt, utan befinner sig snart på vild flykt bakåt.

Vem vågar ställa sig i spetsen för socialdemokratin om Håkan Juholt tvingas avgå? Det är den allvarliga fråga som Kajsa Ekis Ekman väcker.

Hon sätter in detta mediadrev i sitt rätta perspektiv.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt anklagas för att ha tjänat miljoner på ett inbördeskrig i Etiopien, via sitt engagemang i ett oljebolag med intressen i det område där kriget pågår. Två svenska journalister har gripits av den Etiopiska militären. Carl Bildt är ansvarig i regeringen för att få dem fria. Den uppgiften förefaller han ointresserad av. Möjligen därför att de har information om just utrikesministerns ansvar för inbördeskriget. Det förhållandet resulterar bara i ”en del kritiska artiklar, främst på kultursidorna”, skriver Ekis Ekman.

Håkan Juholt har fått för stor ersättning från riksdagen för sitt dubbla boende. Det är han långt ifrån ensam om. Reglerna är uppenbarligen luddiga. År efter år har han uppgivit sig själv och sin sambo som boende i lägenheten. Riksdagens tjänstemän brister uppenbarligen i kontrollen av sina utbetalningar.

Centerns riksdagsman Emil Källström, har gjort samma misstag. Skriver; ”Jag tillhör inte dem som de senaste dagarna kritiserat Håkan Juholt på grund av hans lägenhetsersättningar. Jag vet själv hur lätt det kan bli fel.”

Eva Hillén Ahlström, riksdagsledamot (s) skriver i sin blogg: ”När jag i torsdags morse såg nyheten om Håkan Juholts ersättningar insåg jag att jag själv befann mig i en liknande situation.”

Håkan Juholt har bett om ursäkt och betalat tillbaka pengarna. Men han jagas vecka efter vecka. På förstasidor, ledarsidor och över 6-8 tidningsuppslag dagligen i alla stora rikstäckande dagstidningar. Alla radio- och TV-kanalernas nyhetsprogram följer slaviskt tidningarnas nyhetsbedömning timme för timme dygnet runt. Men något av ett rekord sätter nog ändå SVT Rapport och dess politiske kommentator Mats Knutsson.

Först en påannons av Rapports studioreporter.

”Juholtaffären i focus även idag, men inte i riksdagens partiledardebatt”.

Och då undrar man; i focus för vaddå, om inte i partiledardebatten utgjorde ”dagens politiska focus”? Jo, massmedias focus förstås!

Massmedia är alltså definitionsmässigt det som bestämmer focus. Sveriges Riksdag, landets demokratiskt valda ledamöter, de som stiftar landets lagar och tillsätter landets regering, dess partiledardebatt är uppenbarligen av underordnad betydelse när det gäller att bestämma focus.

Så får Knutsson frågan av studioreportern; Vilka var dom viktigaste frågorna i partiledardebatten idag?

Knutsson svarar lite oengagerat och pliktskyldigt; ”Ekonomin, jobbkrisen, skuldkrisen, klimatet och trygghetssystemen”.Men tillägger snabbt; ”Sedan var det naturligtvis lite märkligt att huvudfrågan, Juholts bostadsaffär, den som alla talar om, nämndes inte…”

Kommentatorn i Sveriges största nyhetsprogram hävdar på fullt allvar att arbetslösheten, a-kassan, sjukförsäkringen, tågtrafiken, tunnelbanans utbyggnad, skolans framtid, pensionerna, klimathotet, mänskliga fri- och rättigheter, den globala ekonomiska krisen och demokratins utveckling i Mellanöstern och Nordafrika är mindre viktiga att diskutera för riksdagens partiledare än ”Juholts bostadsaffär”.

Men ingen partiledare nämnder ö h t ”Juholts bostadsaffär”. Det bortförklarar Knutsson raskt, i en bisats, med att ”det beror på en oskriven regel bland partiledarna att inte angripa varandra i sådana här mer personliga skandaler”.

Men tänk om det är så att samtliga ledare för Sveriges riksdagspartier anser att frågan om Juholts ersättning för sitt dubbelboende faktiskt inte är en någon ”huvudfråga”.

Borde inte de hänsynslösa mediadreven mot socialdemokratiska partiledare snart leda till en rejäl självkritisk debatt inom den svenska journalistkåren, bland ansvariga utgivare och mediaägarna?

Bror Perjus

Stark insats av Juholt

2011-10-12T01:30:00.000-07:00

Håkan Juholt gjorde en mycket stark insats i dagens partiledardebatt. Han sopade golvet med borgerlighetens företrädare. Han avslöjade deras cyniska hantering av arbetslösa och sjuka människor, deras misslyckade så kallade arbetslinje och kallhamrade, elitistiska skolreformer. Han formulerade skickligt en vision om ett starkare, solidariskt och bättre samhälle som vi kan kämpa för. Han var säker och övertygande i sitt inlägg och stark i sina repliker. Hoppas verkligen, efter att åter ha sett honom i aktion, att han klarar sig igenom den skärseld som den olycksaliga hanteringen av hyresersättningen försatt honom i. Socialdemokratin behöver honom som partiledare.

Den ekonomiska krisen fördjupas dag för dag

2011-09-24T06:06:00.000-07:00

Den ekonomiska krisen fördjupas dag för dag. I massmedia läggs skulden på politikerna.

Men det är den globaliserade ekonomiska supereliten som skapar kriserna.

De tjänar miljarder och de spekulerar hejdlöst på alla upptänkliga marknader. De spekulerar på valutamarknaden, kreditmarknaden, aktiemarknaden och på alla råvarumarknaderna för metaller, spannmål, olja o s v. Idag lever vi i spekulationsekonomi som saknar motstycke i världshistoriens.

Alla marknader domineras av spekulation, det vill säga affärer där man köper och säljer utan annat syfte än att tjäna pengar på priser som går upp och undvika förluster på priser som går ned. Inga som helst nya värden skapas av dessa affärer. Och det är dessa spekulationer som ständigt producerar ekonomiska kriser som politikerna tvingas försöka häva.

När politikerna inte lyckas med det så utsätts de för förödande kritik, vilket på sikt riskerar att helt undergräva förtroendet för demokratin.

Men den globaliserade ekonomiska eliten som skapar kriserna tycks vara helt utan ansvar. Nordeas bolagsordförande Björn Wahlroos är en god företrädare för denna superelit. I Svenska Dagbladet Näringsliv beskrivs han över tre helsidor som Gud. Hans bibel är ”Aktiebolagslagen som säger att bolag ska skötas på bästa sätt i deras aktieägares intressen”.

”De 7 000 stödmiljarderna till Grekland är bortkastade pengar”, meddelar han. Och alla vi som läser förstår att politiker kastar bort pengar, att löner till tusentals arbetare i den offentliga sektorn är ”bortkastade pengar”. Pengarna borde istället ha stoppats in i – ja, just det! – tyska, franska, italienska banker.

”Politikerna har schabblat. Det finns ingen som skulle säga att krisen skötts väl”, meddelar Gud, Björn Wahlroos.

Han visas på en helsidesbild i Svenska Dagbladet. Så vi vet att han finns. Han är blond, välfriserad, ljushyad med perfekt klippt mustasch, stora klara glasögon, klädd i mörk, skräddarsydd kostym med vit näsduk i bröstfickan, upphöjd på ett tak med Stockholms skyline och hotfulla moln som effektfull bakgrund.

En solstråle bakifrån skapar en gloria kring hans huvud.

Hans stadiga, förtroendeingivande blick är riktad mot en annan horisont någonstans långt bort och osynlig för oss dödliga. Rubriken ”Krävande kapten” är fånigt nedtonad. Det är Gud eller åtminstone hans sändebud på jorden vi ser framför oss, ingen djävla simpel kapten.

Han behöver inte äta och inte vila. Han tar en banan till frukost och hoppar över lunchen, för att kunna arbeta 24 timmar dygnet runt och ändå hinna hem till gården Åminne i Finland och njuta av sin fritidssysselsättning som att döma av hans språkbruk är segling. Nordea är som en segelbåt, filosoferar han, ”det är bara soliga dagar och svag vind som du kan låta seglen fladdra”.

Texten låter oss förstå att han är allvetande och allsmäktig. Men han värjer sig självmedvetet. Ordet ”makt” finns inte i aktiebolagslagen, invänder han. Det handlar bara om ”effektivitet”, hur ”värde och vinster skapas”. Men reportern Patricia Hedelius försäkrar oss läsare om att mannen har ”inte bara en mycket bestämd uppfattning om hur värde och vinster skapas, utan också om hur det ska gå till rent praktiskt”.

Det är bara att avskeda 2 000 av Nordeas medarbetare. Lätt som en plätt. Kanske ännu fler om det behövs.

Ett Wahlroos- citat ur finska Hufvudstadsbladet piggar upp layouten:

”Vår sociala trygghet, vår inkomstöverföringsmekanism, vår arbetsmarknad och våra institutioner har i hög grad byggts upp enligt svensk modell. Sverige har legat 10-20 år före oss både på gott och ont. Då Sverige började ta sig ur träsket i slutet av 1990-talet fortsatte vi och fortsätter fortfarande rakt mot kärret.”

Till Dagens Industri sa Wahlroos:

”Jag vågar nästan räkna er finansminister som en mycket god bekant och skulle gärna ha honom som vän.” Bild på en skrattande Anders Borg illustrerar citatet.

Det finns en till ännu större morgontidning i Sverige. Dagens Nyheter. Där skriver Johan Schück. Han är ekonomisk expert. Finansaktörerna ”ligger tidigt och har ett framåtriktat perspektiv som präglas av otålighet”, får vi veta. Men, men, men… ”politikerna har svårt att samla sig till nödvändiga men obehagliga beslut och när de till sist bestämmer sig leder besluten ofta till besvikelse”.

Bror Perjus

Riskkapitalisterna tar över - Svenska Dagbladet avslöjar!

2011-07-18T01:08:00.000-07:00

"Riskkapitalisterna tar över allt mer av vård, skola, omsorg och infrastruktur. Skattefinansierad verksamhet som drivs av kortsiktiga fonder som knappt bidrar med någon skatt. I stället för att göra rikkapitalbolagens toppchefer borde de förment långsiktiga AP-fonderna köpa den här typen av verksamhet själva."

Så skriver rikskkapitalanalytikern Torbjörn Isacson i Svenska Dagbladet Näringsliv idag över en helsida. Det är i sak mördande kritik mot högerregeringens politik och även mot socialdemokrater som mjuka mot privatiseringspolitiken.

Problemet i artikeln är bara det lilla ordet "förment". AP-fonderna är bara "förment" långsiktiga. Alltså inte alls långsiktiga. De har övertagits och befolkats av chefer som struntar i tanken på långsiktighet som ska prägla fonderna. Istället "pytsar de in mångmiljardbelopp i riskkapitalbolagen. Pengarna används till rejäla ledningsersättningar via skatteparadis och allt större investeringar i skattefinansierad verksamhet".

Detta skriver Svenska Dagbladets krönikör, expert på riskkapitalanalys!!

Jag skulle bli mycket förvånad och besviken om inte den här artikeln används av Håkan Juholt till ett generalangrepp mot hela privatiseringspolitiken.

Bror Perjus

”Världen är sänkt i ett skuldhav!”

2011-07-14T00:08:00.001-07:00

”Världsekonomin är en komplex organism som ingen förstår sig på. De flesta av oss sprider våra placeringar och balanserar risk och säkerhet för att klara av oväntade händelser.”

Så skriver David Brooks, amerikansk författare och journalist som är fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Så är det nog, att ingen förstår sig på hela världsekonomin in i minsta detalj. Det tycks vara svårt att ens förstå sig på ens den minsta lilla mikroorganism i all dess komplexitet.

Men en sak förstår åtminstone jag.

De flesta av ”oss” har inga resurser att placera, kan inte balansera risk och säkerhet, utan får ta dagen som den kommer.

Sedan fortsätter Brooks att filosofera och finner snart att ”världen är sänkt i ett skuldhav”.

Då inställer sig genast nya frågor som försvårar, komplicerar och ställer till det för alla vi fåkunniga som varken begriper oss på världsekonomin eller mikroorganismernas konstruktion.

Till vem har vi alla dessa skulder?

Vart ska vi skicka räntor och amorteringar?

Till Mars eller Jupiter?

Bror Perjus

Högerregeringen misstror Svenska Folket. Nedskärningar, straff och moraliserande tillrättavisningar är deras enda budskap.

2011-07-10T01:55:00.000-07:00

Det knakar i högerregeringens fogar. Alliansen är under upplösning. Paniken sprider sig. Desperationen blir allt djupare. Småpartierna kämpar för att hålla näsan över vattenytan. Årets Almedalen framstår som de borgerliga partiernas Waterloo.

Utbildningsministern Jan Björklund trampar nu vatten med förtvivlans mod. Ju mer han reformerar ju sämre blir svenska ungdomars skolresultat. Hans stora teori är misstro. Misstro är för övrigt det som präglar hela högerregeringens människosyn och därmed deras politik. Nedskärningar, straff och moraliserande tillrättavisningar är deras enda budskap till Svenska Folket.

Björklund misstror unga människors eget intresse av studier, bildning, kunskap. Därför måste betygsjakten skärpas. Resultatet blir stress och hets som pressar ut allt fler från en nödvändig och utvecklande utbildningsgång. Reformeringen av gymnasiets yrkeslinjer artar sig till en katastrof. Allt färre ungdomar söker sig dit. De inser, i motsats till Björklund, att det är dumt att söka sig in i en återvändsgränd utan möjlighet till framtida studier på universitet.

När Björklund nu är på god väg att förstöra det svenska utbildningssystemet så föreslår han, som en sorts kompensation, att rika människor från andra länder, med idéer, kunskap och kapital, ska få en gräddfil in i Sverige. Precis som om inte andra länder själva behöver sina väl utbildade medborgare.

Privilegierade människor i andra länder ska alltså få förtur framför politiska flyktingar, hårt pressade och utsatta människor som verkligen skulle behöva en fristad i Sverige. Det är ett cyniskt sätt att spela på egoismen. Björklund förändrar nu systematiskt och steg för steg bilden av Sverige från ett land som under Olof Palmes tid blev känt över hela världen för solidaritet, jämlikhet och rättvisa, till ett land som främjar egoism, självupptagenhet och orättvisor.

Maud Olofsson, näringsminister och centerledare, står där med tårarna rinnande utför kinderna, utomordentligt sorgsen över sig själv och över att hon inte får fortsätta som centerledare. Hon hoppas få sitta kvar i regeringen som näringsminister, därför att det är ett så roligt jobb! Men vad har hon åstadkommit? Ingenting! Strulet med SAAB i Trollhättan är ett praktexempel på näringspolitisk inkompetens i en regering vars enda mål är att överlämna allt åt antingen marknaden, det kinesiska kommunistpartiets politbyrå, eller en tvivelaktig rysk industrimogul – strunt samma vem som tar över. Det är bara väljarna i vårt land hon misstror. De ska inte ha något inflytande över näringslivets utveckling.

Göran Hägglund är, hör och häpna, socialminister. Men vad har han gjort för de socialt utsatta i vårt samhälle? Ingenting annat än att han medverkat till en katastrofal försämring av sjukersättningen som kraftigt utökat köerna till kommunernas socialtjänst och försatt allvarligt sjuka människor i ekonomiskt krisläge. Han misstror de sjuka. Nu ska han i egenskap av partiledare för Kristdemokraterna engagera sig för barn- och unga. Man anar det värsta.

Och han inleder stilenligt i Almedalen med att utpeka Sveriges ungdomar som en samling gangsters, tjuvar, knarkhandlare, väskryckare eller i bästa fall slöfockar som sover hela dagarna. Deras föräldrar utpekar han som ansvarslösa, släpphänta, ignoranter som vägrar tro att deras barn verkligen är kriminella. Snart har väl partiet en ledare rekryterad från Livets Ord i Uppsala!

Det vi ser är en regering i upplösningstillstånd. Två ministrar är på väg att få sparken av sina egna partier. En tredje vevar allt mer desperat med batongen. Och finansministern, Anders Borg, har inte ens längre råd med strumpor i sandalerna.

Med envisheten hos en samling öldruckna fotbollshuliganer klamrar de alla sig fast vid tanken på att ännu ett så kallat jobbskatteavdrag, som endast bidragit till ökad arbetslöshet, ska rädda dem från undergång. Men allt mer tyder på att riksdagen kommer att säga nej till ett femte jobbskatteavdrag, vilket regeringen betraktar som bottenpluggen i sin bräckliga farkost.

Inte är det märkligt att regeringschefen Fredrik Reinfeldt förirrar sig ut i rymden, till en annan planet, förhoppningsvis bebodd av mindre otacksamma människor än folket på Tellus. För säkerhets skull tillsätter han en framtidskommission, kanske för att utröna vart hans så kallade regering kan ta sin tillflykt i livet efter detta.

Bror Perjus

Fegt av Karin Thunberg i SvD Kultur idag!

2011-07-09T02:45:00.000-07:00

Karin Thunberg skriver idag fyra helsidor om semester och kan förstås inte helt undgå att notera semesterlagens socialdemokratiska ursprung. Hon noterar att två socialdemokratiska riksdagsledamöter kom med förslaget i slutet av 1930-talet. Däremot nämner hon inte att det var en socialdemokratisk regering med Gustav Möller som socialminister som drev igenom lagen i en riksdag dominerad av socialdemokraterna.

Var det alltså socialdemokratin som införde rätt för alla anställda att ta ut semester?

”Nja, det är kanske att ta i.” Det ”låg liksom i tiden” hävdar Karin Thunberg. Det är ett fegt sätt att gardera sig själv mot kritik från Svenska Dagbladets högerorienterade ägare.

Såhär i efterhand påstås alla de välfärdsreformer som socialdemokratin genomfört under hårt motstånd från högerpartierna, arbetsköparna och deras organisationer, på något sätt ha kommit till av sig själva på grund av att de "låg liksom i tiden", oavsett vilken politisk majoritet som funnits i riksdagen.

Så sent som i april i år föreslog högerdebattören Johan Norberg och arbetsgivarorganisationen Almega att semesterlagen borde rivas upp. Utan socialdemokrati och fackföreningsrörelse - ingen semester. Det är den enkla sanningen!

Det är inte att ”ta i”…

Bror Perjus

I en annan värld

2011-07-02T03:54:00.001-07:00

Hanne Kjöller är en väldigt matnyttig skribent på DNs ledarsida. Läs henne. Hon ger upphov till många KLOKA tankar.

Idag mobiliserar hon den legendariske medborgarrättskämpen Jesse Jackson för sin ståndpunkt i "den svenska politiska debatten om så kallad barnfattigdom" som hon anser handlar om "pengar, statusprylar eller semesterresor".

Men jag är rätt övertygad om att Jesse Jackson står på de fattiga barnens sida, mot Hanne Kjöller och den svenska högerregeringen.

Sedan fortsätter hon oförfärat att även mobilisera Barack Obama för sin syn på verkligheten. Han har, skriver hon helt riktigt, visat världen att det inte finns något ämbete i USA som är för högt för afroamerikaner att drömma om.

I Sverige saknar vi i hög grad den typen av berättelser, påstår hon.

Jasså?!

Nyligen hade vi en statsminister som var son till en ensamstående textilarbeterska från Borås.

Sverige är fyllt av berättelser, som Hanne Kjöller aldrig hört talas om för hon lever i en helt annan värld.

Bror Perjus

Schlingmans bullshit

2011-06-21T06:49:00.000-07:00

”PR-konsulter hyrs in för budgeten,” avslöjar idag Dagens Nyheter stort på sin första sida. Regeringen har lagt ut nära 120 miljoner kronor på pr- och kommunikationshjälp under fyra år, för att undervisa svenska folket om hur viktigt det finanspolitiska ramverket är. Det påstås vara grunden för regeringens ekonomiska politik – och i förlängningen grunden för makten över Sverige. Det är att ta i.

Ytterst bestämmer väl fortfarande väljarna på valdagen över vilken regering vi ska ha?! Makten däremot över ekonomin däremot, som är det avgörande, har den globala ekonomiska eliten som dikterar villkoren för det som kallas för det ”finanspolitiska ramverket”.

Det får PR-folket aldrig i uppdrag av någon regering att tala om för folket. Inte heller av socialdemokratin. Håkan Juholt påpekade i partiledardebatten nyligen att det var socialdemokratin som ”uppfann” det finanspolitiska ramverket. Och det är förstås sant. Däremot sa han, tyvärr, inget om vem som dikterade villkoren.

Men i den andra stora svenska morgontidningen, Svenska Dagbladet, kan man åtminstone läsa den duktige krönikören Ola Wong som anser att ”pr-ismen har gjort processen kort med idén att det är fult att ljuga och fjädra sig. Pr-ismen är det lager av bullshit som pr-nissar och mediestrateger på företag och myndigheter smetat ut över landet. I pr-ismens värld är svart inte svart utan ”en möjlighet till vitt”.

Snacka om perfekt tajming!

Om man lägger pussel med informationen i landets båda dominerande morgontidningar kan man alltså komma fram till mycket intressanta resultat. Regeringen hyr in pr-nissar för att slå i svenska folket lögner om högerregeringens budget och det finanspolitiska ramverket. Personligen anar jag den mystiske Per Schlingman bakom allt detta. Mannen som i all tysthet smugglats in i statsministerns kansli med uppdrag att förvanska det svenska språkets egentliga innebörd.

Pr-nissarna har också helt och hållet erövrat Centerpartiet. Nu när Maud Olofsson från Högfors i Västerbotten avgår så påstås Annie Johansson vara favorit till partiledarposten. Med henne tar Stureplanscentern över helt och hållet. Hon är en typisk Kreab/Timbro-produkt som omedelbart börjar tala om att Centerpartiets viktigaste uppgift är att förbättra sitt ”varumärke”.

Vilken politik som ska bedrivas, eller vad Centerpartiet vill göra för svenska folket, tycks vara helt ovidkommande. Demokrati är numera för Centerpartiet som att sälja gräsklippare eller olycksfallsförsäkringar till livrädda konsumenter.

Kreab och Timbro startades på 80-talet av Svenskt Näringslivs föregångare Svenska Arbetsgivareföreningen. De drev senare igång det som kom att kallas för ”Stureplanscentern” ett gäng färdiggrillade politiska broilers som skulle infiltrera Centerpartiet och göra det pålitligt borgerligt.

Väldigt framgångsrikt, måste man konstatera.

Från samma stam kommer också pr-firman Prime som faktiskt försökte sig på att göra även socialdemokratin borgerlig, med hjälp av förre SSU-ordföranden Niklas Nordström i Nacka. Men då fick dom bita sig i tummen, efter att ha slagit fel med stångjärnshammaren. Istället fick de se Håkan Juholt som partiledare. Han är tillräckligt oförskämd för att börja tala om sådant som barnfattigdom och andra helt ovidkommande ting.

Bror Perjus

PS Läs f ö gärna min förra blogg närbesläktat tema. Högerregeringen skapar kaos och oreda på livets alla områden. DS

Högerregeringen skapar kaos och oreda på livets alla områden.

2011-06-13T23:58:00.000-07:00

Låt bilar köra höger vid rött! Det förstår man att höger-regeringens trafikminister vill. Men cyklister som cyklar mot rött och mot enkelriktat borde inte ligga i trafikministerns intresse. Cyklisterna kan bli röda och börja cykla mot högerregeringens enkelriktade politik.

Ursäkta, men regeringen inbjuder till den här sortens fåniga vitsar!

Hur som helst! Den här regeringen gör allt för att skapa kaos och oreda på livets alla områden. Nu också i trafiken.

· Trafikinfarkten i Stockholm ska tydligen avskaffas genom en upplösning av trafikreglerna.

Bilden av en handlingsförlamad högerregering blir allt mer komplett. Den kan bara förändras genom det som brukar kallas för symbolpolitik! Värst är högerregeringens så kallade ”arbetslinje”.

Arbetslösheten ska avskaffas genom att

· a-kassan försämras

· att folk får arbeta gratis i helt nya företag som tillskapats just för det ändamålet

· att ”coacher” anlitas för uppmuntrande tillrop till arbetslösa; ”Sök jobb!”.

Men det är samma sak på område efter område.

· Sjukdomar avskaffas genom en stupstock i sjukförsäkringen.

· Bostadsbristen avskaffas genom att hyresrätter omvandlas till svindyra bostadsrätter.

· Ungdomsarbetslösheten avskaffas genom sänkta ungdomslöner.

· Olyckorna på arbetsplatserna avskaffas genom försämrad arbetsmiljöforskning.

· Strulet i skolan avskaffas genom hysterisk betygsjakt.

· Trängseln på universiteten avskaffas genom att de som går yrkesgymnasiet förhindras söka vidare till högre studier.

· Otryggheten i arbetslivet avskaffas genom att ”Lagen om anställningsskydd” försämras.

· Förslitningen i arbetslivet förbättras genom höjd pensionsålder.

· Pensionärerna får det bättre genom en särskild pensionärsskatt.

· Vargstammen räddas genom utökad vargjakt.

Men, visst ja!

Per Schlingman anställdes ju av statsministern för att ge handlingsförlamningen ett intryck av handlingskraft. Så kanske borde symbolpolitiken kallas för SCHLINGMAN-POLITIK?!

Själv tycker jag att det är mera naturligt att köra vänster vid grönt, än höger vid rött!

Bror Perjus

Kålle blir en lysande LO-ordförande. Skarp insats i dagens lördagsintervju. Juholt och Thorwaldsson blir ett radarpart.

2011-06-11T04:51:00.000-07:00

En fullkomligt lysande föreställning av Karl-Petter Thorwaldsson i dagens lördagsintervju i Sveriges Radio, P1. Han svarade snabbt, frejdigt och modigt på alla frågor från den skarpa frågeställaren Tomas Ramberg. Det är ganska sällan som den intervjuade klarar sig så helt utan att avslöja vare sig svagheter eller misstag. Verkligt tufft var det att i direktsändning, rakt upp och ned, ändra uppfattning om hur ledare ska väljas inom arbetarrörelsen. Fast jag tvivlar på att det var så spontant som det verkade. Nog hade han redan före intervjun bestämt sig för att göra den lilla piruetten. Politiskt smart och så överraskande att Ramberg nästan kom av sig!

Det kanske allra mest värdefulla med Kålles insats grundade sig på hans rejäla förankring i arbetslivet som metallare och de ovärderliga erfarenheter det ger honom. Det var mycket rörande och berörande när han berättade om hur man på hans arbetsplats under 1980-talet hjälpte en alkoholiserad arbetskamrat att komma till jobbet på måndagarna efter helgens krökande. I verkliga livet finns många sådana berättelser.

Ibland kallades han då för Antabus-Kålle, eftersom han brukade bära på sig några antabustabletter för att hjälpa de arbetskamrater som hade det svårt med spriten. Det är rejäl solidaritet och arbetarmoral, sådant som det behövs mer av.

Han försvarade samarbetet mellan LO och SAP kraftfullt och entydigt och på ett sätt som gör att de flesta som lyssnade nog insåg hur värdefullt det är. Han argumenterade också starkt för en rejäl förbättring av kvinnolönerna, vilket är en av den fackliga rörelsens viktigaste frågor.

Men den viktigaste frågan under intervjun var frågan om kampen mot arbetslösheten, en socialdemokratisk arbetslinje som bygger på principen ”gör din plikt, kräv din rätt”. Tomas Ramberg låtsades inte förstå skillnaden i den linjen med den som dagens högerregering driver. Men i grunden är det enkelt. Högerregeringen tycker att löntagarna ska ”göra sin plikt” men aldrig ”kräva sin rätt”.

När folk är arbetslösa eller sjuka så ska det verkligen finnas en ersättning från samhället som är värd namnet, slog Kålle fast.

Han blir en bra LO-ordförande!

Med Karl-Petter Thorwaldsson och Håkan Juholt får arbetarrörelsen ett svårslaget radarpart i nästa valrörelsen.

Mona Sahlin är inte partiledare längre!

2011-05-30T01:04:00.000-07:00

Äntligen får så Mona Sahlin helhjärtat stöd från rikslikaren Dagens Nyheter, landets största morgontidning.

På första sidan idag; en stor bild på en avspänd, självsäker, vackert leende Mona Sahlin som med glittrande ögon berättar om vilka som ”fortfarande” är hennes vänner och att hon ”verkligen inte förstår” vad som sker just nu inom partiet.

På allra bästa nyhetsplats; ett helt uppslag med en lika vacker Mona Sahlin på bild över hela uppslagets bredd, flankerad av den mördade Anna Lindh som vi alla saknar och Bruce Springsteen som är beundrad över hela världen.

Under den symbolmättade bilden; en helt igenom insmickrande intervju.

Mona Sahlin ”är noga med att intervjun inte ska handla om hennes efterträdare”. Men att Håkan Juholt är ”taskig” (detta fruktansvärt fula och simpla ord) och inte tillhör Mona Sahlins vänner, det framgår tydligt. Det är ”ingen hemlighet” att han var en av de personer som låg bakom den kupp som tvingade henne att avgå.

Det rödgröna samarbetet blev ”tyvärr mer rött än vad” hon hade velat och ”flera tyckte att det var provocerande mycket om bögar, kvinnor, invandrare och småföretagare” med Mona Sahlin som partiledare.

Rubriken över uppslaget är ”Väldigt många inom S blickar bakåt”. Inte tillräckligt många, enligt min uppfattning. Vår enda möjlighet att förutsäga framtiden är att studera historien. Framtiden har dessvärre ännu inte inträffat och kan alltså inte studeras med någon vetenskaplig stringens.

Mona Sahlins stora insats var utan tvivel att hon lyfte fram ”bögar, kvinnor, invandrare och småföretagare”.

Det var oerhört viktigt, inte minst därför att det handlar om allas våra mänskliga rättigheter. Ja, småföretagarnas mänskliga rättigheter kanske inte är direkt hotade i vårt land, men den hämmande byråkratin borde för deras del reduceras till fördel för oss alla och hela vårt samhälle.

Mona Sahlin och Thomas Bodström behövs förstås i samhällsdebatten precis som alla andra partimedlemmar. Särskilt nu när de dessutom får fullt stöd i Sveriges största morgontidning.

Bror Perjus

Klippa banden med LO?!

2011-05-24T01:42:00.000-07:00

Få förslag är så korkade, som det att socialdemokratin ska klippa banden med LO och sluta kalla sig för arbetareparti. LO:s medlemmar, särskilt de som är aktiva och förtroendevalda, utgör partiets kärna.

Partiet ska alltså klippa banden till sina kärnväljare.

Smaka på det förslaget, du som tänkt i sådana banor!

Men, det är ett utmärkt förslag, om man ser det ur högerkrafternas synvinkel.

Stig Malm förorsakade arbetarrörelsen som mest skada när han en gång plötsligt fick för sig att ”kollektivanslutningen utgjorde en kvarnsten kring arbetarrörelsens hals”. Kollektivanslutningen var en jättestor badring, modell innerslang till bakhjulet på en traktor.

Moderaterna försöker göra begreppet arbetarparti till sitt (visserligen utan e, vilket nästan omärkligt ändrar ordets betydelse). Men vissa ljushuvuden inom socialdemokratin tycker att det egentliga arbetarepartiet ska göra sig av med begreppet.

Hur hänger det ihop?!

I verkligheten utgör fackföreningsrörelsen den plattform, det fundament, den grund som socialdemokratin vilar på. Hur begåvat är det att rycka bort grunden och tro att huset står kvar som om ingenting har hänt?

Det var precis vad som hände vid valet förra året.

Socialdemokratin gjorde sitt sämsta val på 100 år, därför att LOs högsta ledning saknades i spetsen för arbetarrörelsens valarbete. Grunden rycktes bort och huset rasade ned i avgrunden, nästan… Nu håller vi på att kravla oss upp.

Men hallå, ska inte de som är organiserade i TCO och SACO få rösta på socialdemokratin? Varför ska LO ha en särställning? Så argumenterar högerkrafterna också, rätt som det är, drabbade av en plötslig och tårögd omtänksamhet om såväl fackföreningsrörelsen som socialdemokratin.

Ingen förhindrar tjänstemän och akademiker att rösta på socialdemokratin. Tvärt om!

Men i verkligheten representerar LO också TCO såväl som SACO inom det socialdemokratiska partiet. LO bevakar och driver de fackliga frågorna till fördel för både akademikerna och tjänstemännen via socialdemokratin. När TCO väljer en ny ordförande så väljer medlemmarna en socialdemokrat, för säkerhets skull, så också SACO i sina bästa stunder. Många, många tjänstemän och akademiker är för övrigt socialdemokratins medlemmar och väljare.

För tjänstemän är också arbetare. Ordet tjänsteman har arbetsgivarna hittat på: Med det menas att vissa män ska tjäna överheten. Men alla är vi lönearbetare, utom de som tjänar sitt dagliga bröd som avkastning av kapital, alltså av andras arbete.

TCO och SACO kommer aldrig att bli en del av socialdemokratin, formellt. Men i praktiken har de lika stor nytta av socialdemokratisk arbetsrätt och välfärdsreformer som LO-medlemmarna.

Men borde inte LO ha lika goda relationer till en högerregering? För vem ska annars bevaka arbetsrätten när socialdemokratin befinner sig i maktlös opposition? Det är nästa fråga som ställs av de så välvilliga högerkrafterna.

Ja, men inget hindrar högern från att genomdriva ännu bättre arbetsrätts-reformer och en ännu bättre välfärd om det verkligen är vad högerkrafterna vill.

Nej, ärligt talat!

Inget strategiskt mål är viktigare för högern än att kapa upp arbetarrörelsen i två delar, helst flera, helst så många små bitar som möjligt...

Ibland får de god hjälp av en godtrogen advokat.

SvD flip, flop

2011-05-20T00:24:00.000-07:00

Per Gudmundsson, ledarskribent i Svenska Dagbladet, har själv varit vänsterextremist och är numera långt ute på högerkanten. Han är ständigt den ivrigaste att förespråka ökade ekonomiska klyftor och orättvisor och privilegier för den redan rika.

Han ojar sig nu över att Håkan Juholt ändrar kurs lite och finkalibrerar sin stabilt socialdemokratiska linje såhär i början av sitt partiledarskap. Hep!

...för att inte tala om Göran Skytte, krönikör på SvDs ledarsida, förr ateist och vänsterextremist, nu högerextremist och kristen fundamentalist.

SvDs ledarsida skulle tala tyst om att byta åsikt!

Duger Håkan Juholt?!

2011-05-19T00:01:00.000-07:00

”Håkan Juholts svängar sågas” jublar Dagens Nyheter över en kolsvart helsida toppad med en väl vald bild av en bekymrad Juholt.

Sidan två, ytterligare en helsida, huvudledaren med rubriken ”Sluta vela om Libyen”, illustrerad av Juholt som joker på ett spelkort.

”Vad värre är, när Håkan Juholt i framtiden skickar upp sina försöksballonger om svenska militära insatser kan han vara statsminister.” heter det hotfullt i DN-ledaren.

Sedan, ett helt uppslag på sid 8-9. ”Juholts vinglande får hård kritik”, under en monterad jättebild där socialdemokratins ledare yvigt pekar åt två olika håll.

Nå, vad handlar det om?

Triss i reträtter, påstås det!

1) Han påstås i sitt installationstal till partikongressen ha hotat med att riva upp överenskommelsen om pensionerna mellan dagens fyra regeringspartier och socialdemokraterna, för att sedan ändra sig. Det hotade han aldrig med. Jag var med och hörde vad han sa. Talet delades dessutom ut skriftligt. Han ville ha en översyn av pensionerna tillsammans med de fackliga organisationerna, för att sedan ta upp en ny diskussion med övriga riksdagspartier. Pensionerna riskerar nämligen att bli allt för låga och allt för orättvisa i framtiden med dagens pensionsregler. Den huvudfrågan försöker högerkrafterna prata bort med sitt tal om Juholts svängar.

2) Fastighetsskatten. Där har han sagt sig vilja ”titta på om det finns en annan modell”, medan Tommy Waidelich sagt att ”boende är den största investering hushållen gör och då kan det inte ske förändringar så fort man byter majoritet”. Det är inte mycket till reträtt.

3) Libyen. Nej till fortsatt flyginsats. Och senare, efter intensiv intern debatt i partiet, kanske ok med marina insatser mot vapensmuggling.

När det socialdemokratiska partiet är fullkomligt enigt och partiledaren aldrig ändrar sig. Då utpekas partiet som en opåverkbar, maktfullkomlig betongmonolit med skramlande betongblandare.

Då är partiet fantasilöst, förstelnat och diktatoriskt. Då hävdas det att ingen intern debatt förekommer, att ingen intern kritik accepteras. Men det ligger förstås i sakens natur. Högerkrafterna ska aldrig vara nöjda med oss i vänstern. Och nu är de särskilt oroliga, därför att socialdemokratin sprudlar av idéer samtidigt som de är själva helt idélösa.

Just nu befinner sig socialdemokratin i opposition. Fördelen med det är att man då kan föra en mycket friare debatt på alla nivåer. Även partiledaren kan delta. En oppositionsledare har faktiskt rätten och möjligheten att pröva sig fram på ett annat sätt än en statsminister. Det är en av poängerna med den demokratiska principen om en regering och en opposition.

Debattens vågor går nu höga i partiets föreningar, arbetarekommuner och partidistrikt. Partiledaren själv skickar upp djärva försöksballonger. Vi knackar dörr, talar med väljare, vinner lokala omval och förbättrar opinionssiffror.

En ny klar och tydlig politik kommer att diskuteras och formuleras under tiden fram till nästa ordinarie den partikongress 2013 som i intensiva debatter kommer att slå fast en partilinje som gäller och håller som regeringspolitik. Rörelsen håller på att vitaliseras och formera sig inför valrörelsen 2014.

Håkan Juholt är en radikal, dynamisk och idérik partiledare på väg att ge det socialdemokratiska partiet ett historiskt lyft.

Det oroar högerkrafterna. Därför kommer de massiva angreppen!

Toyota hotar lämna Japan i sticket!

2011-05-11T05:02:00.000-07:00

Man häpnar!

Vi visste

att den globaliserade ekonomiska eliten frigjort sig från alla band och alla lojaliteter till enskilda nationer och dess medborgare!

Vi visste att vinstmaximering är deras enda intresse!

Vi visste att de struntar i människors livsvillkor!

Men…

när Japan drabbas av en outsägligt brutal mänsklig och ekonomisk katastrof, med närmast oöverskådliga följder

när en tsunami tar tiotusentals människors liv

när ännu fler människors liv slås i spillror och samhällen och byar utplånas och förgiftas, kanske för all framtid, efter en kärnkraftsolycka i nivå med Three Miles Iland och Tjernobyl

…då trodde vi ändå inte att ett av världens största och vinstrikaste industriföretag, som etablerats och byggts upp i Japan, av japanska arbetare och ingenjörer, skulle uppvisa en sådan total okänslighet och öppet hota med att överge landet och dess medborgare i dess svåraste period på länge.

Men det är precis vad Toyota nu hotar med att göra!

Företaget hotar lämna Japan och dess medborgare i sticket i dess svåraste stund!

Det visar vilka cyniska krafter som tagit makten även över våra liv,

vilka cyniska krafter som styr världsekonomin och

vilka som dikterar demokratins villkor.

Det är skrämmande!

Hur hanterar vi det?

Mer pengar till Superkapitalisterna!

2011-05-09T01:34:00.000-07:00

Hösten 2008 inleddes vår tids hittills värsta ekonomiska kris.

Vid samma tidpunkt började priset på guld stiga.

Spekulanterna, som skapat krisen, sökte säkra placeringar för att skydda sina gigantiska tillgångar undan krisen.

Sedan dess har priset på guld dubblerats till 10 000 kronor för drygt 31 gram. Den legendomsusade finansmannen George Soros sägs vara bland dem som tjänat miljarder på det stigande guldpriset. Men även flera länders Centralbanker har börjat spekulera i guld.

Orsaken till den hysteriska efterfrågan på guld är

en ”enorm misstro mot dollarn som rasat i värde”

hotet om ”kollapsande pappersvalutor och hyperinflation” som tornar upp sig vid horisonten,

”en fruktan för att det moderna finansiella systemet är ett ohållbart pyramidspel”,

en ”finanssektor som de senaste decennierna exploderat i omfång och som visat sig vara oroväckande instabil”.

Det anser i alla fall Andreas Cervenka, lysande ekonomisk krönikör i Svenska Dagbladet. Och han har säkert rätt!

I dagens SvD Näringsliv noterar däremot tidningens expert på råvaruhandeln, Björn Lindahl, att priset på silver rasat med 29 procent, på koppar med 6 procent, på guld med 5 procent, på aluminium med 5 procent, på olja med 14 procent och på zink med 7 procent. Men det gäller bara den senaste veckan.

Sedan konstaterar han:

”I själva verket hoppar priset omkring, oregelbundet och oberäkneligt. Stora ras kan ske utan att det finns någon god förklaring”.

Åjo, nog finns det en ”god förklaring”.

Den lyder som följer: Alldeles för många superkapitalister har alldeles för mycket pengar som de inte kan använda till annat än spekulation. De använder sina gigantiska kapitaltillgångar enbart till att köpa och sälja valutor, aktier, derivat och råvaror, utan annat syfte och resultat än att ytterligare förmera sina redan gigantiska tillgångar.

Därför ”hoppar priset omkring” på ett sätt som Björn Lindahl inte tycks förstå, kanske därför att Andreas Cervenka inte kan skriva det i klartext i Svenskt Näringslivs husorgan Svenska Dagbladet, utan döljer verkligheten bakom den mera neutrala formuleringen att ”finanssektorn de senaste decennierna exploderat i omfång”.

Men, som han så klokt konstaterar; guld ”är ett ganska dåligt material att bygga dagis med”. Det är ”mycket fattigt på näring”. Och ”i tider av ekonomisk oro kan det tyckas mer konstruktivt att investera i producerande företag, i jordbruksmark, skog, bostäder, ny teknik som bidrar till att avvärja klimathotet eller i utbildning av människor”.

Det kunde lika gärna ha formulerats som en uppmaning: Rösta på det socialdemokratiska partiet! För det är precis vad socialdemokratins politik går ut på.

Urban Bäckström begriper däremot inte ett skvatt.

Han var ju moderat statssekreterare i Carl Bilds ekonomiskt katastrofala regeringsperiod i början av 90-talet. Då drabbades Sverige av sin hittills värsta ekonomiska kris. Senare befordrades Bäckström till Riksbankschef. Nu är han vd för Svenskt Näringsliv.

Där passar han bättre, bara ingen lyssnar på honom!

Söndagen den 8 maj uppträder han, med självklar auktoritet, som brandmannen som sprutar bensin på elden i ett inlägg på DN-debatt där han kräver ”strategiska skattesänkningar, på inte minst marginal-och kapitalskatter”.

Det är ett utmärkt sätt att överföra ännu mera spekulationskapital till de spekulanter som just nu är i färd med att lägga grunden för nästa ekonomiska kris, som kanske blir det slutgiltiga globala ekonomiska sammanbrottet.

Nåja, vi ska kanske ändå inte måla fan på väggen ännu!

Vi följer noga förloppet på Svenska Dagbladets Näringslivssida, även om det skildras i förtäckta ordalag.

Bror Perjus

Stupstock som healing

2011-05-08T03:58:00.000-07:00

Jag är imponerad! De borgerliga tidningarnas försvar för den sittande regeringens historiska sociala reform är sååå retoriskt effektivt.

Reformen i korthet. Tusentals simulanter behöver inte längre ligga hemma och slötitta på TV. Nu kan alla gå ut och jobba! Alla har fått helt nya friska krafter, tack vare en stupstock i sjukförsäkringen.

Stupstock som healing!

Du lame, ta din säng och gå!

Även om antalet arbetslösa redan är 400 000 så finns det ändå 50 000 lediga jobb för cancersjuka, diabetiker, epileptiker och rullstolsbundna med knäckt ryggrad.

En av reformens mest lysande försvarare är Hanne Kjöller, ledarskribent i Dagens Nyheter.

Onsdagen den 4 maj avslöjar hon att ”ingen seriös forskare sätter likhetstecken mellan sjukfrånvaro och sjukdom”.

Varför har ingen tidigare, i denna snedvridna debatt, talat med någon seriös forskare om detta obefintliga samband mellan sjukfrånvaro och sjukdom?

Ett obegripligt förbiseende!

Men vårt sunda förnuft borde redan ha sagt oss att sjukfrånvaro i själva verket är det slutgiltiga beviset på att personen i fråga är fullt frisk. Om en och annan råkar bli sjukskriven på grund av just sjukdom så är det givetvis ett misstag. Det visar all forskning.

Visst finns det reformkritiker. Men de seglar under falsk flagg. De ”presenteras eller presenterar sig som sjuka, utförsäkrade, drabbade eller offer”, påpekar Kjöller när deras identitet egentligen borde vara ”revisor, bankkassörska eller undersköterska (eller) något annat”.

Den som påstår sig påverkad av sjukförsäkringens stupstock och som, av någon obegripligt anledning, intervjuas i Sveriges Radio ska självklart säga:

- Nej, nej jag är inte drabbad av sjukförsäkringsreglerna. Jag är revisor!

”Arbetsförmåga är inget svart-vitt begrepp”, klargör nu Hanne Kjöller. I realiteten har alla sjuka en viss arbetsförmåga. Det vet vi alla! Kanske kunde hela sjukförsäkringen avskaffas? Det skulle stärka statsbudget, tillväxt och BNP. Något finger kan man alltid röra på, eller en tå kanske.

Varför ska man ha betalt för att ligga hemma i influensa? Lite arbetsförmåga har man alltid kvar, så länge febern inte överstiger 43 grader någon längre tid, då döden lär inträda? Först då har man ingen arbetsförmåga. Men då behöver man, å andra sidan, heller ingen ersättning från Försäkringskassan.

Och så klagar de hela tiden över sin ekonomi, dessa simulanter! En kvinna påstod i Ekots lördagsintervju att hennes ekonomi ruinerats av denna historiska sociala reform. Hon uppgav sig inte ha råd med ”remouladsås till fiskpinnarna”. En annan kvinna berättade att hon ”varit utan inkomst sedan december förra året”. Men Hanne Kjöller ställer den precis rätta frågan. ”Vad har det specifikt med sjukförsäkringen att göra?”

Jag håller med! Om folk inte har råd med remouladsås kan de väl äta créme fraiche.

Slutligen öppnar DNs Hanne Kjöller falluckan för de 108 läkare som kritiserat reformen i konkurrenttidningen Svenska Dagbladet. ”Sluta straffa våra patienter”, skrev de.

”Vad vi inte fick veta är hur många som INTE skrev under”, konstaterar Hanne Kjöller, som samtidigt avslöjar att ”en av dem (som vägrat skriva på) skrev till mig och han lät berätta att han ingalunda var ensam”.

Nu tycker jag förstås, som den skolade retoriker jag är, att Hanne Kjöller här blottar sig en aning för motangrepp. Det är ju BARA EN läkare som skrivit till Hanne Kjöller på DN, samtidigt som 108 läkare skrivit till Svenska Dagbladet.

Frågan blir så lätt; hur många är det som INTE skrivit till Hanne Kjöller.

Men då kan jag genast ingripa till hennes försvar och tala om hur det ligger till. Sveriges Läkarförbund har cirka 43 000 läkare som INTE undertecknat det obskyra debattinlägget från 108 läkare som därmed förlorar all SIN trovärdighet! Deras läkarlegitimation bör omedelbart dras in för all framtid.

Tyvärr inleder Hanne Kjöller sin retoriskt skickliga ledare med att något uppgivet medge; ”kanske är regeringen dömd att förlora frågan om sjukförsäkringen”.

Risken är uppenbar med tanke på den osakliga debatt som pågår överallt.

Varför begriper inte folk vilken historisk social reform som denna regering genomfört?!

Vad är allmän folkskola, allmän och lika rösträtt, barnbidrag, barnomsorg, föräldrapenning, trygghet i anställningen, lagstadgad semester och pension, jämfört med en stupstock i sjukförsäkringen – 2000-talets, vår tids stora sociala reform?

Bror Perjus

Ett nytt Sverige väntar!

2011-05-06T02:34:00.000-07:00

Tio ansikten illustrerar dagens DN-debattartikel, den 6 maj 2011. Två kvinnor och åtta män. De ser så snälla, vänliga, förstående, inkännande ut. Men vänta! Är det inte också något lismande, insmickrande i deras ansträngda leenden?

Jag tänker; bryr de sig om människor?

Knappast!

Jo, de allra rikaste på vars vägnar de är mycket bekymrade.

De tio leende personerna representerar tankesmedjan Timbro som varje år får 25 miljoner kronor från Stiftelsen Fritt Näringsliv för att ”främja idéutveckling”.

De tio är, trots sin vänliga uppsyn, högeligen missnöjda med sin högerregering.

”Vilken är egentligen den borgerliga politiken för fler nya företag, tillväxt och förbättrad konkurrenskraft?”

Det undrar exempelvis den ljuslockigt väna Ulrika Schenström som brukar pussa journalister på munnen. Det var hon som fick sparken av statsminister Reinfeldt för att hon inte betalar sin TV-licens.

”Inget av de borgerliga partierna har presenterat någon övertygande politik för att minska utanförskapet bland invandrare”.

Det slår de tio fast. Min blick vandrar då till bilden på den gamla högerns ständiga partisekreterare, mannen med det gäddaktigt snedställda leendet, Lars Tobisson.

”Fortfarande behandlas välfärdspolitiken som en förlorad fråga”, läser jag vidare.

Thomas Idergard, förvuxen MUF-ordförande, hamnar då i mina irrande ögons blickfång.

”En åldrande befolkning och allt högre krav från medborgarna gör det nödvändigt med ideér om hur det offentliga åtagandet inom välfärden ska begränsas…” hävdar de tio.

Detta är en mycket avancerad logisk kullerbytta.

Jag tänker mej att de tio akrobaterna borde ha en given plats i Talangjakten i TV4. Där kunde de bli rejält sågade av en fradgatuggande Bert Karlsson, Ny Demokratis skapare, som slår ut med armarna och bräker sitt berömda:

”Ääääh! Tyst me er! Det här begriper ni ändå inte”.

Valet, fortsätter de tio oförfärat, var ”ett svidande nederlag för framförallt Centern och Kristdemokraterna” som ”inte tillräckligt väl lyckats förklara för väljarna varför just deras partier tillför något unikt till det borgerliga projektet”.

Jamenvisst!

Lägg ned Centern och Kristdemokraterna? Centerns Timbro-odlade Stureplans-broilers kan ju genast ansluta sig till Moderaterna. Och nu när Sveriges Kristna Råd, som består av alla kristna människor i Sverige, spolat regeringens historiska sjukvårdsreform, så kan väl Kristdemokraterna aldrig mera bli någon tillgång för landets högerkrafter?

Timbro-folket fortsätter oförfärat sin attack mot den högerregering de är satta att försvara. Nu djäklar ska här presenteras ett NYTT SVERIGE!

”Vi är inte överens i alla delar om hur detta nya Sverige ska se ut, men desto mer övertygade om att det är nu det behöver formas”.

Och där slutar de tio, som påstås vara – håll i er nu - ”MEDLEMMAR AV TIMBROS IDÉKOMMISSION FÖR BORGERLIGHETENS FRAMTID”.

Jahaa!

Och denna imponerande tankeverksamhet betalar Stiftelsen Fritt Näringsliv 25 miljoner kronor årligen för.

Fast man vet ju aldrig; kanske kommer det ytterligare en DN-debattartikel där de tio verkligen presenterar ett program för ETT NYTT SVERIGE!

I så fall har Borgerligheten absolut ingen framtid i Sverige!

En folklig vrede borde svepa bort Alliansregeringen

2011-03-30T05:48:00.000-07:00

Sveriges Kristna Råd med över 8 miljoner medlemmar, hela den politiska oppositionen, S, V och MP och nu 108 läkare protesterar kraftfullt i Svenska Dagbladet mot stupstocken i sjukförsäkringen. ”Sluta straffa våra patienter” är rubriken i artikeln som säger att ”Felet ligger i en lag som brutalt tvingar läkare att rycka hoppet från sina patienter”.

Lagen är "inget annat än omänsklig", slår läkarna fast. De konstaterar att en ung man med Aspberger drabbades så svårt att han fick läggas in för elbehandling, en ung hjärnskadad man har utförsäkrats, förlorat sitt försörjningsstöd och sin bostad, cancersjuka tvingas avbryta sin behandling för att gå i arbetsträning och från psykiatriska kliniker rapporteras om självmord.

I LO-tidningen finns också, som jag sa till partikongressen i helgen, upprörande vittnesmål

om självmord, cancersjuka som inte har råd med sin medicin, diabetiker utan ben som tvingas till arbetsförmedlingen, barn till sjukskrivna föräldrar som inte har råd med skolutflykter, familjer som tvingas sälja sina bostäder och andra värdesaker för att få socialbidrag.

Egentligen förstår jag inte att den så kallade Alliansregeringen kan fortsätta att regera vårt land.

Den borde svepas bort av en folklig vrede.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sluta-straffa-vara-patienter_6050543.svd

Anf 3 partikongressen - Massmedia

2011-03-28T02:24:00.000-07:00

Massmedia, inte minst de nya digitala medierna, blir allt viktigare för demokratin.

Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen måste ta sig samman och göra något radikalt.

Mitt förslag är ett helt nytt massmedium helt inriktat på seriös samhällskritisk, undersökande journalistik och kultur i vid mening.

Mediet ska va kommersiellt helt oberoende, det ska inte innehålla kommersiella annonser, det ska finansieras via medlemsavgifterna

och distribueras till samtliga medlemmar i de rörelser som står bakom utgivningen.

Mediet ska ha en mycket kraftfull redaktion, med flera arbetslag på vardera flera journalister, som kan ägna sig åt undersökande journalistik i dagar, veckor och månader - om så behövs - för att plocka fram information och nyheter som är avgörande för demokratin.

Till mediet kopplas tankesmedjor, som arbetar självständigt,

men också ges möjlighet att förse redaktionen med fördjupande kunskaper och faktaunderlag som maximerar journalistikens trovärdighet.

Därmed får tankesmedjorna den kanal ut till en bred läsekrets som de saknar idag.

Mediet ska ges ut på papper som veckomagasin, samt via digitala distributionskanaler för text, bild och film.

Ett sådant nytt, modernt och kommersiellt oberoende massmedium,

med spridning via såväl papper som digitalt - till kanske 2 miljoner läsare - kommer att locka till sig många av de tyngsta debattörerna, bästa journalisterna och författarna i vårt land.

Tankesmedjorna kan - med effektiva distributionskanaler – locka till sig många av de bästa samhällsforskarna och bli ett embryo till det progressiva universitet som ex vis Lena Sommestad efterlyst.

Ett sådant nytt och modernt massmedium, kommer att förändra det svenska medielandskapet till det bättre och förstärka demokratin i vårt land.

Anf 2 på partikongressen - Jämlikhet

2011-03-28T02:06:00.000-07:00

Självklart ska vi utforma en politik

för en majoritet av väljarna.

Men det ska vara en majoritet

som bygger på solidaritet,

med dom som har det svårast.

Högerns valseger visar, dessvärre, att de lyckats

spela ut de mest utsatta grupperna mot varandra.

De så kallade jobbskatteavdragen har ställt lågavlönade

mot arbetslösa, sjuka, förtidspensionerade, handikappade,

studerande ungdomar och vårdbehövande äldre.

Det är en djupt cynisk politik och det är också den politiken

som fört Sverigedemokraterna in i riksdagen.

När man ställer de mest utsatta grupperna mot varandra,

så öppnar man dörren på vid gavel för fascismen.

Vi ska inte spela med i det spelet

Vi ska inte triangulera och försöka vinna

en fiktiv medelklass med borgerliga förslag.

Vi ska agitera för att övertyga en majoritet

om att det jämlika samhället är bättre för alla

än det ojämlika samhället.

Vi ska agitera - inte triangulera!

Vårt uppdrag är att återskapa solidariteten

med dem som har det sämst.

Vi ska – som Sverker Sörlin skriver i en lysande artikeln i Tiden – ”insistera på att det går att göra världen bättre för alla

och att detta är politikens uppgift”.

Högern påstår att jobbskatteavdrag, försämrad a-kassa och sjukförsäkring ”sänker trösklarna tillbaka till arbetslivet”

för arbetslösa och sjuka.

Hör ni hur falskt det ekar?

De utgår från att människor är arbetslösa och sjuka

på grund av höga skatter och allt för bra a-kassa och sjukförsäkring.

Men statistiken visar att antalet arbetslösa

är långt fler än antalet jobb.

Den brutala stupstocken i sjukförsäkringen

drabbar fruktansvärt hårt.

I LO-tidningen finns upprörande vittnesmål

om självmord,

cancersjuka som inte har råd med sin medicin,

diabetiker utan ben som tvingas till arbetsförmedlingen,

barn till sjukskrivna föräldrar som inte har råd med skolutflykter, familjer som tvingas sälja sina bostäder och andra värdesaker

för att få socialbidrag.

Vi socialdemokrater har inte sagt ifrån tillräckligt kraftfullt.

Jag ogillar skarpt när någon säger att

”Vi måste ha en politik också för dom som jobbar.

Vi får inte bli ett bidragsparti.”

Den som säger så har accepterat högerns samhällsanalys.

Jämlikhet är den starkaste ekonomiska drivkraft som finns.

Självklart!

I ett samhälle

där alla får en bra uppväxt, utbildning och arbete,

där arbetsvillkoren är goda

där sjukvård och äldreomsorg fungerar väl för alla

där - fungerar - självklart - ekonomin - också som allra bäst.

Men, hur kan det då komma sig att de som ständigt tjatar om ekonomisk tillväxt, tycks vara motståndare till jämlikhet?

Ja, förklaringen är enkel.

När de talar om tillväxt så menar de vinst, profit.

Tillväxt låter mindre girigt och mera allmännyttigt.

Men deras problem är

att jämlikhet främjar tillväxt

men motverkar profit.

Och det, partivänner, det är vår styrka!

Anf 1 partikongressen – Globaliseringen

2011-03-28T01:58:00.000-07:00

Det här var mitt första inlägg på Socialdemokratiska partiets extrakongress den 25 mars 2011. Inlägget bygger på en längre text som jag utvecklat tillsammans med IF Metalls internationella chef, Erland Lindkvist. Den finns på LO-tidningens webb.

”Globaliseringen är arbetarrörelsens nya stora utmaning!

Den präglas av tre avgörande tendenser.

Den första är att diktaturer faller och nation efter nation inleder den mödosamma vägen mot demokrati.

Men den andra är att makten över ekonomin samtidigt flyttas upp från nationerna, till en globaliserad ekonomisk elit som behärskar de stora koncernernas världsomspännande produktionskedjor, det finansiella systemet och massmedierna.

Den tredje tendensen är att kapitalism och kommunism flyter samman i en ny form av diktatur i Kina med globala konsekvenser! En nog så viktig ideologisk slutsats för socialdemokratin.

Den ekonomiska eliten bidrar med massiva investeringar till en enormt snabb tillväxt i Kina, där den kommunistiska diktaturen står till tjänst med låga skatter och rättslös arbetskraft.

Den ekonomiska eliten tar ut allt större vinster, genom att tvinga nationerna att konkurrera om deras investeringar.

Allt mer av de gigantiska vinsterna används till spekulation i aktier, valutor och råvaror, som utlöser allt svårare ekonomiska kriser.

För att undvika depression, tvingas nationerna att häva kriserna med skattemedel och statlig upplåning, så kallade stimulanspaket.

Så dräneras staterna på sina ekonomiska tillgångar.

Därför har vi växande statsskulder i flertalet demokratiska stater och en politisk debatt, som i land efter land enbart handlar om sänkta skatter och nedmontering av välfärden,

samtidigt som löneandelen minskar och kapitalvinsterna stiger.

Kanske är redan staternas skulder så omfattande att de saknar möjlighet att häva nästa ekonomiska kris.

Regleringar är knappast tillräckliga.

På sikt kan världsekonomin stabiliseras endast genom en begränsning av mängden spekulationskapital

och en mera jämlik fördelning av produktionens överskott.

Det kan bara ske med hjälp av en effektiv internationell facklig rörelse, globala skatter och stängda skatteparadis

- alltså en globalisering av demokratin.

Arbetarrörelsen måste våga formulera en tydlig

global strategi, som ger människor hopp om en bättre värld,

En utopi som kan ställas mot borgerlighetens budskap

om allt otryggare arbetsvillkor

och en ständig anpassning nedåt av löner och välfärd

till de villkor som den globala ekonomiska eliten dikterar.

Ett strategiskt delmål vore att störta militärjuntan i Burma.

Där finns en bred rörelse som i modern tid vunnit demokratiska val, med en ledare i nivå med Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi.

Demokrati i Burma kan skapa ett skov i hela Asien,

som i Östeuropa och Latinamerika och nu i Mellanöstern och Nordafrika – då kan vi skönja konturerna av en global demokrati.

Gäst vid vår kongress är ledaren för socialdemokraterna som ingår i Aung San Su Kyis koalition; Aung Moe Zaw.

En applåd till honom!”

PS Aung Moe Zaw kunde tyvärr inte komma till kongressen på grund av sjukdom. Men han fick ändå en varm applåd.

Ärkebiskopens halvhjärtade nedtoning

2011-03-18T01:10:00.000-07:00

Sveriges Kristna Råd, SKR, kräver att regeringen omedelbart ”redan i vår” ändrar reglerna för sjukförsäkringen. Svårt sjuka människor ska ha ” sin sjukpenning utan att behöva ge sig ut och söka arbete under sin sjukskrivning”, säger SKR.

Men vem bryr sig om Sveriges Kristna Råd?

Tjaa, det bör nog regeringen göra!

SKR består av fyra kyrkofamiljer, den lutherska där Svenska Kyrkan är dominerande, den katolska, den frikyrkliga och den ortodoxa. Sammanlagt har de här kyrkorna 8 miljoner 115 tusen medlemmar.

Företrädare för, i det närmaste, hela Sveriges befolkning har alltså vänt sig med full kraft mot högerregeringens sjukförsäkringsreform. Och bland kyrkornas alla miljoner medlemmar finns väldigt många borgerliga väljare också.

Ordföranden i rådet, ärkebiskop Anders Wejryd, försöker visserligen tona ned de partipolitiska effekterna av kyrkornas kritik mot regeringen.

- Vi har redan varit hos Ulf Kristersson och fått förståelse för att det här är akut. Därför tycker jag inte att man omedelbart kan säga att frågan hamnar på en höger-vänsterskala. Här handlar det om oförutsedda konsekvenser av en systemförändring, säger han till Kyrkans Tidning.

Men Wejryds försök till nedtoning är minst sagt halvhjärtat.

Vi har fått minister Kristersson ”förståelse för att det är akut”, säger Wejryd.

Men ministern har flera gånger offentligt uttalat sin ”förståelse”, utan att någonting gjorts! Därför har diakoner inom Svenska Kyrkan slagit larm och samlat namnunderskrifter som tvingat det kristna rådet att agera. Diakonerna upplever direkt och dagligen hur brutalt sjukförsäkringsreformen slår mot utsatta människor,

”Ingen fråga på höger-vänsterskalan” säger Wejryd.

Men hela den politiska vänstern, socialdemokraterna, miljöpartiet, vänsterpartiet och fackföreningsrörelsen har gått till rasande attack mot de inhumana sjukreglerna. Nu ansluter sig hela den kristna rörelsen i Sverige till den attacken som entydigt är riktad mot högerregeringen.

Kan det bli mer tydligt på höger-vänsterskalan?

”Oförutsedda konsekvenser”, säger Wejryd.

Knappast!

Konsekvenserna var förutsedda av alla, även av högerregeringen. Marie Larsson, diakon på Gotland som drev igång debatten inom Svenska Kyrkan, gick redan 2008 ut med ett upprop som krävde att reformen inte skulle genomföras.

Men nu när hela det svenska folket sagt ifrån, kanske högerregeringen ändå tvingas backa från de allra värsta och mest inhumana inslagen i sjukreglerna?

Annars torde nästa steg vara ett formligt uppror mot den totalt lomhörda högerregeringen!

Perspektiv på partiledardebatten

2011-03-08T03:32:00.000-08:00

Mina inlägg i partiledar-debatten har syftat till att skapa lite perspektiv. Jag har lite skämtsamt reflekterat över tidigare partiledare och partiledarval. Och jag har berättat om en socialdemokratisk partiledare på andra sidan jordklotet, där jag råkar befinna mig just nu, som har helt andra problem att kämpa med än vi har - även om hans problem faktiskt också är våra problem, eftersom vi är en del av samma globala rörelse.

Jag är lite förvånad över det något uppskruvade tonläget hemma i Sverige. Ingen kan ha undgått att förstå hur svår uppgiften är för valberedningen. Och ändå är det erfarna socialdemokratiska politiker som vevar runt, kräver större öppenhet och klara beslut som omedelbart offentliggörs. Helst tycks man vilja ha minst två kandidater att välja på när extrakongressen öppnar.

Här tycks debattörerna vara starkt påverkade av massmediernas intensiva bevakning och ständiga påståenden om att processen är allt för sluten och att det skulle tyda på ett parti som stelnat till i sina strukturer. Värst är som vanligt Lena Mellin i Aftonbladet som drar till med ord som "ovärdigt" och "ränksmiderier".

Det menar jag är helt fel. Det som pågår är en intensiv debatt internt i partiet, med ständiga kontakter och överläggningar inom valberedningen och mellan valberedningen och olika representanter för olika delar av partiet. Det är svårt att tänka sig en mera effektiv och intensiv demokratisk process i ett parti än den som pågår nu inom den svenska socialdemokratin. Jag menar att partiorganisationen och valberedningen hittills skött ett mycket svårt partiledarval på ett bra sätt som tyder på styrka och fasthet.

Visst kan man tycka att exempelvis jag, som valt kongressombud för Tyresö, Nynäshamn och Värmdö, borde kräva att få minst två kandidater att rösta på vid extrakongressen. Annars förefaller det som om jag och övriga ombud helt saknar inflytande, trots att det faktiskt är vi som ska bestämma slutgiltigt vem som ska vara partiledare.

Men så enkelt fungerar det inte i en utvecklad demokratisk organisation som vår. Det vore enkelt och skenbart väldigt demokratiskt av valberedningen att bara konstatera; vi har fem kandidater, låt kongressen rösta! Men det vore verkligen att svika sitt demokratiska uppdrag.

För det kommer vi valda kongressombud att ha flera egna möten runt om i landet innan kongressen samlas med möjlighet att diskutera partiledarfrågan. Hela valberedningens avancerade agerande är inriktat på kongressen. De agerar med kongressen som mål. Kongressen har därmed ett avgörande inflytande redan innan den samlas. Det är vid kongressen som en kandidat med starkt stöd i partiet ska presenteras. Därför gäller det för valberedningen att avläsa i förväg hur kongressens majoritet kommer att se ut.

För det andra vore det olyckligt med en öppen strid vid kongressen och en omröstning där en kandidat vinner med knapp majoritet över en annan. Det skulle bli en partiledare med ett svagt mandat från ett splittrat parti. Det vore, om något, ett misslyckande för valberedningen och partiets ständigt pågående, inre, demokratiska process. Jo, jag vet! I Storbritannien var det öppen omröstning om vilka av bröderna Ed och David Milliband som skulle leda Labour. Men det är långt ifrån säkert att det stärkte vårt brittiska systerparti.

Själv anser jag mig stå till vänster i partiet och den linjen tänker jag agitera för med den kraft jag förmår. Men jag tänker inte förorda någon kandidat innan kongressen samlas. Jag vill ha möjlighet att bidra till ett enhälligt kongressval av en ny partiledare. Sedan är det en annan sak att den nye partiledaren måste vara mycket lyhörd för debatten vid kongressen och för de stämningar som råder inom partiet och i samhället.

I sin korta, koncisa enkelhet var Tage Erlanders råd till Olof Palme genialt;

"Lyssna till rörelsen" sa han.

Det kan tolkas både som en uppmaning att lyssna till partiet, fackföreningsrörelsen och övriga delar av arbetarrörelsen, men också som ett råd att uppmärksamma hur samhället och hela världen rör sig som en väldig organism, förändras, utvecklas och formar nya villkor och utmaningar för demokratin.

Det ska jag säga något om på partikongressen.

Vi behöver inte leta Partiledare. Han sitter där på en uteservering!

2011-03-07T05:09:00.000-08:00

Vi behöver inte leta Partiledare. Han sitter där vid bordet på en uteservering. Luften är varm men torr. Det är lördag kväll och mycket folk ute. Trafiken på gatan är intensiv. Bilar, mopeder och motorcyklar strömmar förbi. Det artar sig till en sådan där förtrollad afton som man bara får uppleva ett fåtal gånger i livet.

Inne i restaurangen sjunger en man Bob Dylans låtar till eget gitarrspel lika bra som Bob Dylan själv. Han varvar med låtar av Simon and Garfunkel och andra 70-talsklassiker. Förr var sångaren befälhavare för de burmesiska studenternas gerillaarmé, berättar Partiledaren för oss. Numera försörjer sig befälhavaren som sångare, för att på dagarna kunna arbeta ideellt med att lära burmesiska flyktingbarn att läsa och skriva.

Jag hittade en partiledare!

Tillsammans med King Zero

Min Min

Vi befinner oss i nordvästra Thailand, i Mae Sot, precis vid gränsen till Burma. Det är Aung Moe Zaw som är Partiledare för de burmesiska socialdemokraterna, Democratic Party for a New Society (DPNS), en del av Aung San Suu Kyis National Leage for Democracy, NLD, som överlägset vann det senaste demokratiska valet i Burma 1991 och desavouerades av en generalsjunta som fortfarande håller landet i ett järngrepp.
Men, den saken är klar! Deras tid är också räknad. Vi samtalar om revolterna i Tunisien, Egypten, Libyen som sprider hopp också till Sydostasien...

Socialdemokraterna är sedan länge absolut förbjudna att verka i Burma och därför tvingas Aung Moe Zaw leda sitt parti från exil i Thailand. Här finns det massor av politiska flyktingar från Burma. De politiska aktiviteterna i stan är intensiva. Aung San Suu Kyi är närvarande överallt i tankar, samtal, på affischer och klisterlappar. Även på den dator jag skriver på sitter en liten klisterlapp med ett foto av henne. Det är min dotter Fridas dator. Hon är sedan flera år djupt engagerad för det burmesiska folkets frigörelsekamp och det är henne vi, min fru Karin och jag, hälsar på.

Vid vårt bord sitter också Therése Wide, Fridas efterträdare som frivillig lärare här i Mae Sot. De undervisar bland annat burmesiska munkar i engelska, samhällskunskap och jämställdhet mellan män och kvinnor. Bara en sådan sak; undervisa burmesiska munkar i jämställdhet?! Men i verkligheten har de burmesiska munkarna betydligt mer att lära oss än vi har att lära dem.

Exempelvis King Zero som vi hälsar på senare. Han var en av dem som organiserade munkupproret, kallad Saffrans-revolutionen, 2007, som brutalt krossades av juntans utsända militärer som sköt rakt in i folkmassorna med sina skarpladdade automatvapen. King Zero lyckades komma undan och ta sig över gränsen till Burma. Men en nära vän, U Gambira, blev gripen och dömdes till 65 år i fängelse. King Zero fortsätter sitt envisa upplysningsarbete, från exilen, för att få människor att åter revoltera mot diktaturen. Bland annat försöker man skapa en dialog med militärer på lägre nivå för att de ska vägra skjuta mot sitt eget folk.

Det borde inte vara för mycket begärt!

Min Min som vi också besöker guidar oss genom en liten utställning som visar vad det innebär att vara politisk fånge i Burma. Han organiserade studenterna på ett universitet till facklig och politisk kamp och blev kastad i fängelse. Han satt inspärrad i fem år, varav fyra år i isoleringscell två gånger tre meter. Utställningen består bland annat av en sådan cell. Vi går in där och jag känner genast cellskräcken. Så var Min Min inspärrad i fyra år.

De första fjorton dagarna blev han torterad oupphörligt från morgon till kväll. Hans näsben knäcktes flera gånger. Numera kan han bara andas genom munnen. En huva sattes över hans huvud och fångvaktarna slog honom med batong i huvudet, över ögonen, näsbenet och munnen, över armar och ben, ryggen och magen. Studenternas överenskommelse var att uthärda tortyren i fjorton dagar och inte lämna några som helst informationer till militären, för att andra som inte gripits skulle kunna komma undan.

Min Min klarade det och tycks för övrigt ha klarat tortyren utan långsiktigt allvarliga skador fysiskt och mentalt. Men de flesta, berättar han, är märkta för livet av sina upplevelser. Idag finns det 2 239 politiska fångar i ett stort antal politiska fångläger i Burma.

Min Min och hans organisation, Assistance Association for Political Prisoners (AAPP), arbetar för att sprida information om just de politiska fångarna. Därför tvingas Min Min gång på gång berätta om sina hemska upplevelser i fånglägren. Det är känslomässigt svårt, säger han, att ständigt repetera sina egna hemska minnen. Men jag måste, säger han, för att sprida insikt om hur de som fortfarande är fängslade har det.

När vi står framför alla foton på de nuvarande politiska fångarna uppsatta på en vägg och han berättar om tortyren ser han mycket plågad ut och säger

"Jag förstår egentligen inte hur människor kan göra så mot andra människor, jag kan inte förstå det, det är obegripligt..." och så sviker rösten honom och han tystnar.

Kvällen med Partiledaren på uteserveringen är sen, vi börjar bryta upp. Jag berättar att jag ska vara delegat på den kongress som ska välja ny partiledare i Sverige.

Aung Moe Zaw lyser upp.

"Då träffas vi snart igen. Jag är inbjuden gäst till er partikongress."

Vi kan välja en riktigt ful partiledare också...

2011-02-26T01:00:00.000-08:00

För övrigt ansåg Tage Erlander själv att var så enastående ful så att han omedelbart skulle tvingas avgå om han visade sig i TV. I själva verket blev han en enastående TV-personlighet, med sin kisande, pliriga blick bakom glasögonen och långa, hopslingrade ben med upphasade byxor. Olof Palme var heller inte så vacker förrän han opererade bort sin lilla prick i ansiktet och kammade sig. Så vi kan välja en riktigt ful partiledare också. Eller också kan vi välja en väldigt vacker partiledare, eller en med ett provocerande vanligt utseende. Det finns flera sådana kandidater också. Vi kan välja en lång eller kort, smal eller tjock. Vi har hur många ledartalanger som helst att välja av. Det är problemet för valberedningen. Än så länge är det helt öppet.

Glömde den största nollan

2011-02-25T03:31:00.000-08:00

Ja, tänk att jag glömde Göran Persson.... Eländigt av mej! Han som är så stor och stark och bullrig! Han var en stark finansminister, ordförande och statsminister. Etablerade förtjänstfullt idén om det gröna folkhemmet och redde upp statens finanser som borgarna och spekulanterna strulat till. Dessutom är han en folktalare i Olof Palmes klass. Men jag ogillar starkt hans engagemang i JKL.

Partiledare sökes: Helst en komplett nolla!

2011-02-25T01:37:00.000-08:00

Hjalmar Branting ledde den svenska arbetarrörelsen i striden om den allmänna och lika rösträtten, alltså införandet av demokrati i Sverige. Det var ju rätt så viktigt!

Per Albin Hansson förde landet genom andra världskriget och bidrog till att vi inte blev fysiskt och mentalt ockuperade av den nazistiska hydran.

Tage Erlander lättade upp stämningen. Efter decennier av kamp och skrämmande hot utifrån, skapade han uttryck som ”Det starka samhället” och ”De stigande förväntningarnas missnöje” – måttligt inspirerande slagord, om ni frågar mej, men nog så finurliga skulle det visa sig.

Tage Erlander var, när han valdes till partiordförande för socialdemokraterna, en färsk och okänd ecklisiastikminister. Han hade alltså hand om kyrkan och skolan i regeringen, det vill säga ”den vertikala och horisontella kommunikationen”.

”När jag blivit vald så utpekades jag av den borgerliga pressens ledarskribenter som en fullkomligt komplett nolla”, brukade han berätta.

”Och det var ju inget dåligt utgångsläge…” la han sedan till med sin särpräglade känsla för humor och självironi.

”Dessutom…” fortsatte han lurigt ”så var det till stor hjälp för mej. Det drog väldigt mycket folk till mina möten. Folk blev förstås nyfikna. Det är ju så sällan man har möjlighet att få se någonting som är fullkomligt komplett”.

Riktigt folkkär blev han när han berättade en rolig historia för Lennart Hyland och hela svenska folket i TV. Den handlade om en präst som på sin fritid praktiserade pistolskytte, glömde ta av sig pistolen under högmässan och råkade avlossa ett skott stående i predikstolen. När han böjde sig ned för att ta av sig pistolhölstret så reste sig en modig man i publiken, väl utbildad vid hemvärnet och röt på bredaste värmländska ”huuk er i bänk´era göbbar o tjäringar, för nu lädder han öm”.

Erlander var vid sin avgång världens längsta demokratiskt valda statsminister, oavsett hur man räknade, i centimeter från strumplästen till flinten eller antal år som regeringschef. Han var statsminister i 23 år, omvald gång på gång och med ett fenomenalt antal valsegrar.
Det ska vi nu snart göra om!

Olof Palme var kortare, något hjulbent, kunde dansa vals med tungan snett i munnen, men betydligt mera känd och av många fruktad, bland annat för sin vassa blick, när han under öronbedövande jubel valdes till Erlanders efterträdare på partikongressen 1969 och fick rådet ”Lyssna till rörelsen”.

Han ledde sedan arbetet på en lång rad mycket stora reformer som radikalt förbättrade barnens villkor i vårt samhälle, gav alla möjligheter till gymnasiestudier och utbildning vid universitet, förbättrade arbetsvillkoren och tryggheten i arbetet och höjde levnadsstandarden för pensionärer och gamla.

Han blev dessutom en stor och internationellt erkänd statsman. Det upplevde jag själv personligen när jag reste i Sydostasien i mitten av 70-talet. Alla fackliga ledare jag träffade sa. ”Berätta om Olof Palme och svensk arbetarrörelse!”

Jag såg honom också hålla ett bejublat tal inför ett par tusen av spanska Socialistpartiets anhängare i Madrid strax efter Franco-fascismens fall. Efter talet presenterade han mej för den spanska socialistledaren Felipe Gonzales med orden ”Il ecrir des editorial tres agressive” – han skriver mycket agressiva ledare…

”Ska han säga”, tänkte jag då, men sa inget.

Ingvar Carlsson blev nästa partiledare. Men han var med redan från början tillsammans med Tage Erlander i allt reformarbete. Kanske var det Carlsson som gjorde grovjobbet hela tiden. Han fullföljde det efter mordet på Olof Palme. Han var en säker, trygg och omdömesgill politisk hantverkare som organiserade miljonprogrammet och byggde bort bostadsbristen i sin roll som bostadsminister, utvecklade skolan som utbildningsminister och lät bygga Öresundsbron och föra Sverige in i EU som statsminister.

En rätt så bister man som påstås likna en fot i ansiktet, varför alla partimedlemmar antog epitetet ”fotfolket”. Han rappade i rosa peruk på en partikongress också.

Otroligt!?

Mona Sahlin fick aldrig en fair chans som partiordförande. Men hon gjorde en stor insats som riksdagsledamot och minister på olika poster i socialdemokratiska regeringar.

Nu ska vi välja en ny partiledare.

Jag har, till min överraskning, fått det stora förtroendet att vara delegat för Värmdö, Tyresö och Nynäshamn vid extrakongressen i slutet av mars.

Men vem ska vi välja?

Lätt som en plätt!

Det får väl bli en nolla, men det måste vara en komplett nolla.

Början till slutet för moderaterna!

2011-02-23T00:00:00.000-08:00

Låt mig göra en liten förutsägelse. Moderaternas framgångssaga har passerat sin höjdpunkt. Nu väntar nedgången för det dominerande partiet i den så kallade Alliansen. Därmed börjar högerregeringen spricka i sina känsliga fogar.

Reformidéerna är slut. Mest i kronor räknat för de rika och högavlönade. Hänsynslös jakt på sjuka, förtidspensionerade och arbetslösa. Jobcoacher som pliktskyldigt träffar arbetslösa lite då och då. Hela företag som tjänar miljoner i statliga subventioner på att ”ta hand om” arbetslösa som får sitta sysslolösa. En ökande barnfattigdom och allt längre köer till Socialtjänsternas bidragsbedömare.

Och så skattesänkningar, skattesänkningar, skattesänkningar…

Det är en allt för ensidig och fantasilös, men framförallt orättvis reformagenda för att fungera i ett längre perspektiv än riksdagens två mandatperioder.

Men nu börjar också moderata ministrar släppa ur sig avslöjande och måttligt begåvade uttalanden som tyder på en känsla av osårbarhet och ett växande övermod, samtidigt som den övertaktiske statsministern Fredrik Reinfeldt blir allt tystare och allt mer osynlig.

Utrikesminister Carl Bildt har gjort ett förskräckligt uttalande som avslöjar hans verkliga syn på mänskliga rättigheter, demokrati och frihet. När regimen i Libyen sätter in legoknektar och skjuter skarpt och urskillningslöst mot sin egen befolkning från stridsflyg och helikoptrar, så förklarar Bildt att ”det handlar inte om att stöda den ena eller den andra. Det handlar om att få stabilitet och rimlig utveckling”. Visst, det är också vad Libyens halvgalna diktator Moammar Khadaffi vill, möjligen också den oljeindustri som Carl Bildt har så nära relationer till.

Och så samlas demonstranter utanför Sveriges utrikesdepartement i protest mot ”Kadaffi och Bildt”.

Moderaterna har också inlett ett angrepp på svenska folkets rätt och möjlighet att ha tillgång till en självständigt och oberoende radio och television. Det är ett recept för politisk undergång, särskilt så som angreppet motiveras och formuleras av kulturministern. Lena Adelsohn Liljeroth inleder striden på ett egenartat sätt genom att rikta kritik mot sponsring i SvT och SR. ”Såväl öppen som dold sponsring och produktplacering snedvrider de journalistiska principerna” avslöjar hon i ett plötsligt infall av klarsyn. ”Att SVT delvis är beroende av strikt kommersiella intäkter inverkar menligt på allmänhetens förtroende för programmen och företaget”, fortsätter hon oförfärat.

Men det knepiga med hennes plötsliga insikt är att hon själv och hennes moderata partikamrater faktiskt vill att ”strikt kommersiella” företag som enbart lever på reklam, sponsring och produktplacering ska ta över hela radio och tv-utbudet i Sverige.

Hur det kommer att påverka allmänhetens förtroende för radio och tv har Lena Adelsohn Liljeroth uppenbarligen inte funderat på. Kanske borde hon tala med sin man, förre moderatledaren Ulf Adelsohn. Han har som ordförande för Statens Järnvägar tagit ett kraftfullt avstånd från just det; att ”strikt kommersiella” företag fått ta över järnvägstrafiken i landet med kaos som slutresultat.

Vi ser nu början till slutet på moderaternas dominerande ställning i svensk politik.

Med glädje och sorg

2011-02-22T03:08:00.000-08:00

Följer med både glädje och sorg revolterna i Mellanöstern och Nordafrika.

Med glädje därför att människor som varit förtryckta så länge förhoppningsvis nu kan frigöra sig och börja det mödosamma arbetet med att skapa demokrati i ordets bästa mening i en del av världen där förtryck och våld härskat allt för länge.

Med sorg därför att många fått sätta livet till när de cyniska och rädda diktatorerna beordrat polis, militär och köpta hantlangare att angripa demonstranterna med våld.

Men också med stor besvikelse därför att det visat sig att diktatorernas konstruerade och korrupta partier i Tunisien och Egypten faktiskt tillhör Socialistinternationalen. Uppenbart är att fackliga ledare i åtminstone Egypten också låtit sig korrumperas och köpas av diktaturen.

Samtidigt ska man lägga märke till att i revolt efter revolt så är fackföreningsrörelsen, i dess genuina form på arbetsgolvet, det som avgör utgången av en revolt. Textilarbetarnas strejk i Egypten avgjorde, på samma sätt som Solidaritet i Polen på sin tid och de ryska gruvarbetarnas marsch mot Moskva blev slutet för sovjetdiktaturen. Det är sådana avgörande fakta som den borgerliga dagspressen gärna glömmer bort.

Allt detta, de snabba frigörelseprocesserna, våldet, korruptionen och Socialistinternationalens oacceptabla medlemmar visar väldigt starkt att den svenska, nordiska och europeiska socialdemokratin måste trappa upp sitt internationella engagemang mycket kraftigt. Den internationella socialdemokratiska rörelsen måste rensa ut korrumperade medlemspartier oavsett var i världen de verkar.

Ekonomins globalisering är ytterligare ett starkt argument för en upptrappning av socialdemokratins internationella engagemang. Precis som vi allt starkare upplever i de rikare delarna av vår värld, så kommer också människorna i de nyligen frigjorda länderna att upptäcka att den ekonomiska makten inte finns inom räckhåll på nationell nivå.

Ekonomin dikteras idag i hög grad av en globaliserad ekonomisk elit, vilket kräver att även demokratin globaliseras. Det kan tyckas vara en utopisk förhoppning. Men för varje diktator som faller så ökar möjligheterna för att FN ska bli en fungerande demokratisk representation för världens folk.

Vi måste lära oss att inte analysera och diskutera de stora utmaningar som mänskligheten står inför i ett nationalistiskt perspektiv. Bara som ett exempel. Jag läser i DN idag Nathan Shachars artikel om hur Libyen uppstod som nation.

Han är en beläst och kunnig skribent. Men fast i ett ensidigt tänkande som utgår från nationalstaten som begrepp. ”Den libyska kusten erövrades av italienarna…” skriver han. Men vaddå, ”italienarna”? Möjligen handlade det om en italiensk regim och militärmakt som angrep och gjorde sig skyldiga till att ”urgamla regionala motsättningar skärptes” i de områden som idag kallas för Libyen.

En annan ganska vanlig, slentrianmässig analys handlar om hur ekonomin påverkas av revolter. Eftersom stora mängder olja utvinns i Libyen så påverkas givetvis oljepriset av revolten. ”Oron i landet drev upp oljepriserna och fick börserna på fall” skriver Marianne Björklund och Pia Gripenberg, DNs experter på ekonomisk journalistik.

Men oljepriset går upp och börserna faller, inte primärt på grund av revolten, utan på grund av spekulation. Spekulanterna, alltså den globaliserade ekonomiska eliten, säljer aktier och köper olja för fullt just nu för att tjäna extra pengar på en sannolik oljebrist på världsmarknaden. För dem är den sociala oron en strålande affärsmöjlighet!

Det är en enkel information om sambandet mellan kraven på demokrati och ekonomisk makt.

Nytt självförtroende i direktsändning

2011-02-15T03:44:00.001-08:00

Vi såg idag en grupp unga socialdemokrater med snabbt växande självförtroende mitt under pågående direktsändning i TV. Partiet är på väg tillbaka!

De fem företrädarna för den socialdemokratiska kriskommissionen lade fram sin rapport. Presskonferensen var välbesökt. Den sändes direkt av SVT Forum i kanal 2. Det började lite trevande. Men när de väl berättat om sina förslag och journalisternas – rätt så fantasilösa – frågor ställdes så blev de unga socialdemokraterna allt säkrare och svaren blev allt tuffare.

En grupp unga, nya fullfjädrade politiker växte fram i direktsändning. Anna Johansson Ardalan Shekarabi, Kajsa Borgnäs, Morgan Johansson, Johan Persson. (Ja, Morgan Johansson är kanske varken så ung eller så ny. Men han försvarade sin plats bra ändå… )

Det bådar gott för framtiden. Kanske satt där en kommande partiledare?

Och ändå kan man tycka att analyserna och förslagen är lite väl traditionella och fantasilösa. Men det är självklart rätt att placera frågan om full sysselsättning allra först. Vi har fortfarande massarbetslöshet i vårt land trots att ekonomin går för fullt och att Riksbanken nu gång på gång höjer räntan i sina försök att dämpa utvecklingen något.

Här finns utan tvekan ett systemfel och en skriande orättvisa skapad av den borgerliga regeringen som vräkt ut pengar till rika och högavlönade som köper på sig lyxvaror, lyxutrustar sina hem, köper dyra lyxbilar och ger sig iväg på lyxresor runt om i världen.

Mer resurser ska istället i framtiden, när socialdemokratin får bestämma, gå till bättre förskolor, skolor och universitet, en bättre äldreomsorg, flera och billigare bostäder i tillväxtregioner, bättre kommunikationer, omfattande investeringar i bättre miljö, energibesparing och inte minst miljöteknisk utveckling.

Arbetslivet, tryggheten och arbetstiderna, ska förbättras. A-kassan måste återställas till en människovärdig nivå. Människor som sorterats ut, skadats eller bara inte orkat med ska få mycket bättre möjlighet att komma tillbaka genom en rehabilitering värd namnet. Men framförallt ska utslagningen förhindras genom förbättrade arbetsvillkor.

Privatiseringarna av den offentliga sektorns service behandlas kritiskt i rapporten, som konstaterar att för skattebetalarna är det ”dyrare med privat utförd välfärd än kommunal”, där vinstsyftet blir överordnat. Därför vill kommissionen lagstifta om rätten att ta ut vinst för privata utförare.

Kritiken mot den borgerliga regeringens sjukförsäkringsreform är skoningslös.

Såhär står det: ”Sverige är ett av världens rikaste länder. Ändå befinner vi oss i en situation där svårt sjuka personer lämnas utan försörjning. Redan hårt drabbade människor tvingas ibland utstå en orimlig behandling, där deras sjukdom ifrågasätts, deras inkomst dras in och de kan tvingas sälja sin lägenhet och gå till socialen för att få uppehälle. Detta är inte värdigt ett välfärdssamhälle. Sjukförsäkringens kvalitet måste stärkas.”

I rapporten utesluts inte framtida skattehöjningar. Självklart, med tanke på alla de stora åtaganden som ligger framför oss i samhället. Men framförallt räknar man med att en ökad sysselsättning, färre arbetslösa och ekonomisk tillväxt ska skapa nya resurser.

En bra rapport som väl tål att diskuteras ingående inom och utom partiet. Den som inte är aktiv socialdemokrat har all anledning att läsa rapporten och fundera igenom hur en annan politik än den nuvarande kan se ut.

Ett litet barn glöms ute i en snödriva

2011-02-09T05:56:00.000-08:00

Ett litet barn glöms ute i en snödriva. Det händer vid en förskola i Stockholm där stora delar av personalen sagt upp sig på grund av allt sämre arbetsvillkor. Det är bara ett av många vittnesmål om försämringar, för såväl brukare som anställda, som kan spåras till privatiseringarna av sådant som egentligen borde skötas av samhället i demokratisk ordning.

Det så kallade vårdvalet vid förlossning i Stockholms län, som introducerats av moderaterna under ledning av Filippa Reinfeldt, har skapat kaos. Allt för många söker sig till samma BB bland annat därför att mödrarna vid vissa BB får stanna kvar längre efter förlossningen och att pappan får sova över en natt. Så nu tvingas moderaterna dra tillbaka delar av vårdvalet. Med tillräckliga resurser bör mammor såväl som pappor få stanna kvar tills de känner sig redo att åka hem efter förlossningen.

För en tid sedan avslöjades att lärarna på de så kallade fristående gymnasierna delade ut mera generösa betyg än lärarna i de kommunala gymnasierna. Man kan anta att lärarna kände sig pressade att höja betygen för att värva fler elever och därmed öka vinsterna till ägarna av de privata gymnasierna.

Äldreomsorgens privatisering har medfört en allt hårdare ekonomis press och en stadig försämring av behandlingen av våra äldsta medborgare, samtidigt som de privata vårdbolagen gör sig allt bredare och förbereder sig på att ta ut allt större vinster.

Inom hela skol- och vårdsektorn breder de stora privata koncernerna ut sig för att med den starka svenska marknaden som utgångspunkt ge sig ut för att tjäna pengar på export av vård och skola till andra länder med behov av snabbare utbyggnad än i vårt land.

El, flyg, järnväg, post, bilprovning och taxi; allt har blivit dyrare och sämre efter avregleringarna. Jag är rätt övertygad om att avskaffandet av Apoteksmonopolet leder till samma resultat. Telekom har däremot blivit billigare. Men det beror förstås inte på privatiseringen av Telia utan på den explosiva teknologiska utvecklingen inom det området.

Det har gått så långt att den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn, ordförande för SJ som fortfarande har ansvaret för underhåll av rälsen, totalt dömt ut privatiseringen av järnvägstrafiken som uppvisar ett växande kaos, inte bara under den period på året då snö och kyla ställer till problem.

Ytterligare ett exempel på den misslyckade borgerliga privatiseringspolitiken är Boultbee-affären i Stockholm. Den borgerliga majoriteten har sålt ut väldiga gallerier på flera håll i staden till ett globalt bolag vars privata ägare nu håller på att försätta sitt bolag i konkurs samtidigt som man tömmer det systematiskt på dess ekonomiska tillgångar. Det kommer att drabba småbutiker i galleriorna hårt och därmed även deras kunder.

Hela den här så kallade valfrihetsrevolutionen är i grunden en djupt borgerlig politik. Den bygger på förutsättningen att vissa servicefunktioner i samhället verkligen ska vara bättre än andra. Den som har mera pengar att betala för ska kunna köpa sig den bättre serviceen. De som har det lite sämre ställt ska få nöja sig med sämre utbildning, sämre sjukvård och sämre äldreomsorg.

Dessvärre har även socialdemokratin gått på en del av de här djupt borgerliga ideologiska värderingarna. Den socialdemokratiska politiken byggde en gång i tiden på att alla medborgare skulle ha tillgång till en bra offentlig service inom viktiga områden oavsett hur mycket pengar de kunde hiva upp ur plånboken.

I grunden tror jag att det är därför som socialdemokratin förlorat väljarstöd under de senaste valen. Mot det brukar hävdas att väljarna strömmat över till framförallt moderaterna, vilket skulle bevisa att väljarna är för privatiseringarna och konkurrensutsättningarna. Men det kan faktiskt vara precis tvärt om. Väljare har strömmat över till moderaterna därför att ledande socialdemokrater varit för dåliga på att försvara alla människors rätt att få en lika bra service oavsett ekonomisk ställning.

Självklart tar det också tid att avslöja bristerna och inse orättvisorna med en sådan politik. Till en början förändringarna säkert framstå som fördelaktiga för många. Men efterhand som de offentliga alternativen utarmas av de privata konkurrenternas smarta och högljudda marknadsföring så växer kritiken bland medborgarna. Och när de privata alternativen på allvar börjar plocka ut vinster genom höjda priser och försämrad service så avslöjas svagheterna med det borgerliga systemskiftet.

Om det är riktigt kommer väljarna att strömma tillbaka till socialdemokratin i takt med att alla de missförhållanden som skapats av privatiseringarna avslöjas och i takt med att en ny socialdemokratisk ledning verkligen med kraft återigen börjar försvarar jämlikhetstanken i svenskt samhällsliv.

I ett socialdemokratiskt Sverige får inte ett enda barn lämnas bortglömt ute i kylan!

Kamprads gömda miljarder

2011-02-07T03:02:00.000-08:00

Familjen Kamprad gömmer, enligt SvTs Uppdrag Granskning, ca 100 miljarder kronor i Liechtenstein. Via bolag i Curacao, Jungfruöarna, Cypern, Schweiz, Luxemburg, Holland och Belgien undanhåller de samhället ca 100 miljoner kronor årligen i skatt.

Men Kamprad är inte ensam. Alla storägare till globala koncerner minimerar sina skatter på samma sätt, konstaterar ekonomijournalisten Per Lindvall i SvD. Det är ”svårt att hävda att det inte får samhällsekonomiska konsekvenser och i vissa fall även kan te sig, om inte stötande, så åtminstone kontroversiellt”.

Vaddå, inte stötande! Självklart är det stötande!

Den obeskrivliga lyx som den ekonomiska eliten kostar på sig är oacceptabel ur såväl moralisk som ekonomisk utgångspunkt. Det är omoraliskt med tanke på den fruktansvärda fattigdom som finns i stora delar av världen. Och de ”samhällsekonomiska konsekvenserna” är att världsekonomins utveckling gång på gång bromsas upp av djupa kriser på grund av elitens hänsynslösa spekulationer i valutor, aktier, krediter och råvaror.

I Sverige tjänar en toppdirektör i ett av de 50 största bolagen i genomsnitt 12,2 miljoner kronor per år. Det motsvarar 41 industriarbetarlöner. Samtidigt kastar den så kallade Allians-regeringen ut sjuka från sjukförsäkringen och förvägrar de arbetslösa en rimlig levnadsnivå. Och barnfattigdomen ökar! Under 2008 levde, enligt Rädda Barnen, 220 000 barn - 11,5 procent av alla barn - i fattigdom i vårt land, ett av världens rikaste länder. För att inte tala om hur barn har det i fattiga länder medan toppdirektörerna vältrar sig i lyx?!

Idag är löneskillnaderna mellan toppdirektörer och industriarbetare i Sverige större än någonsin tidigare sedan mätningarna började år 1950 – alltså precis i början av den långa period då svensk arbetarrörelse med rader av politiska reformer och hård facklig kamp kunde pressa tillbaka orättvisorna och öka jämlikheten i vårt land.

Men skatteplanering är bara en delförklaring till att de ekonomiska klyftorna ökar kraftigt över hela världen. Den mera övergripande förklaringen är ekonomins globalisering som sådan och bristen på global demokrati som innebär att de enskilda nationalstaterna ö h t inte kan införa effektiva skatteregler.

I ett debattinlägg i DN idag tycker LOs ordförande Wanja Lundby Wedin att ”näringslivets elit” ska ”börja ta ansvar”, för att inte förlora ”sin legitimitet som en seriös samhällsaktör”. Men näringslivets elit har väl aldrig haft någon legitimitet hos vanligt folk. Det är bara genom hård facklig och politisk kamp som orättvisorna kan pressas tillbaka. Dessvärre lider hela den svenska arbetarrörelsen av en ideologisk kris och en oförmåga att se avgörande samband bakom den utveckling vi alla upplever i vardagen. Det ska jag återkomma till.

FULL SYSSELSÄTTNING

2011-01-31T23:34:00.000-08:00

Den främsta och viktigaste uppgiften för socialdemokratin är att återskapa full sysselsättning i vårt land. Idag har vi en massarbetslöshet på 7-8 procent, eller cirka 400 000 arbetslösa. Det allvarligaste är den ökande ungdomsarbetslösheten och långtidsarbetslösheten. Vi måste återföra Sverige till en arbetslöshet på mindre än 3 procent, vilket motsvarar ungefär de som enbart är arbetslösa en kort tid som det tar att gå från ett arbete direkt till ett annat.

Därför är det en bra idé som ABFs ordförande Karl Petter Thorvaldsson lanserat. Han anser att kommande extrakongress i mars ska välja partiledning och sedan ajourneras till i november.

Under tiden ska partidistrikt och arbetarekommuner uppmanas att diskutera arbetslösheten och ta fram förslag på reformer för en full sysselsättning.

Det betyder att uppmärksamheten mot den politiska debatten under ett drygt halvår koncentreras mot massarbetslösheten i högerregeringens Sverige och samtidigt mot socialdemokratins diskussion om hur vi kan återskapa full sysselsättning. Det blir en landsomfattande debatt som kulminerar vid en fortsatt extrakongress i november.

Det är ett effektivt sätt att återta initiativet i kampen mot arbetslösheten.

Självklara socialdemokratiska reformer för full sysselsättning är livslång utbildning, bättre skola, ökad satsning på forskning- och utveckling, investeringar i infrastruktur och miljöförbättring, inte minst inom energiområdet

- men det finns utrymme för många fler förslag och idéer.

Det finns också mycket att göra inom arbetslivets område. Arbetstider, arbetsvillkor och arbetsmiljö måste förbättras. Anställningstryggheten undermineras nu av bemanningsbolag, tillfälliga anställningar och provanställningar som blir allt vanligare. Det är i första hand fackliga frågor, men det krävs också politiskt stöd i den kampen.

Skattepolitiken är viktig för solidariteten.

Jobbskatteavdragen har inte skapat några nya jobb. Själva ordet är en bluff. Men vi behöver inte återta skatteavdragen för de lågavlönade. Däremot kan vi återta skatteavdragen för de övre inkomstskikten - de har i kronor och ören räknat fått mycket större avdrag än de lågavlönade?

Varför inte förnya och bygga ut värnskatten med flera trappsteg som höjer skatten procentuellt vid låt säga 50, 60, 70 000 i månadslön o s v - d v s återinföra en progressiv skatteskala?

Bror Perjus

SOLIDARITET

2011-01-20T02:09:00.000-08:00

Socialdemokratin ska självklart utforma en politik som attraherar en majoritet av väljarna. Men det ska vara en politik som bygger på solidaritet, inte en politik som spelar ut olika grupper i samhället mot varandra.

Jag ogillar skarpt när någon säger att

”Vi måste ha en politik också för dom som jobbar. Vi får inte bli ett bidragsparti.”

Den som säger så har redan accepterat högerns samhällsanalys, antagit deras problemformulering och anpassat sig till deras retorik.

Högerns valseger visar, dessvärre, att de lyckats med att spela ut de allra mest utsatta grupperna i vårt samhälle mot varandra och därmed splittrat socialdemokratins väljarbas i två delar.

De så kallade jobbskatteavdragen har ställt lågavlönade mot arbetslösa, sjuka, förtidspensionerade, handikappade, studerande ungdomar och vårdbehövande äldre människor.

Det handlar inte om skattesänkningen som sådan. Det handlar om motiven bakom och argumenten när man säger att jobbskatteavdragen ”sänker trösklarna tillbaka till arbetslivet” för arbetslösa och sjuka. Hör ni hur falskt det ekar? De utgår alltså från att människor är arbetslösa och sjuka därför att a-kassan och sjukförsäkringen är allt för bra.

Det är djupt cyniska argument som bidragit till att föra Sverigedemokraterna in i riksdagen. När man ställer de mest utsatta grupperna i vårt samhälle mot varandra, så öppnar man dörren på vid gavel för fascismen.

Vi ska absolut inte spela med i det spelet - vårt allra viktigaste politiska uppdrag är att återskapa solidariteten med dem som har det sämst.

Sanningen är ju att det saknas tillräckligt många jobb. Det finns över 400 000 arbetslösa och färre än 50 000 lediga jobb enligt Arbetsförmedlingen. En betydande andel av de arbetslösa saknar dessutom utbildning och kompetens för de arbeten som finns.

Det allra flesta av de sjukskrivna är helt enkelt sjuka. Den brutala stupstock i sjukförsäkringen som högerregeringen infört drabbar många människor fruktansvärt hårt. Här har vi som socialdemokrater inte sagt ifrån tillräckligt kraftfullt.

Det finns upprörande vittnesmål - senast i LO-tidningen - om självmord, cancersjuka som inte har råd med sin medicin, diabetiker utan ben som tvingas till arbetsförmedlingen, barn till sjukskrivna föräldrar som inte har råd med skolutflykter, familjer som tvingas sälja sina bostäder och andra värdesaker för att få så kallat försörjningsstöd, socialbidrag.

I flertalet av våra kommuner ökar nu socialbidragen kraftigt på grund av utförsäkringarna från sjukförsäkringen.

Jobbskatteavdragen har naturligtvis inte skapat ett enda nytt jobb. Istället har vi nu en massarbetslöshet på ca 8 procent, här i vårt land där vi varit vana vid full sysselsättning.

Full sysselsättning är solidaritetens och välfärdssamhällets främsta verktyg och därför den viktigaste kortsiktiga, konkreta politiska uppgiften för partiet. Det ska jag återkomma till i nästa blogg.

Bror Perjus

Eliasson, Sommestad, Elmgren

2011-01-08T02:05:00.000-08:00

Jan Eliassons inlägg nyligen i Aftonbladet uppskattar jag mycket. Han är dessutom en person med utstrålning och integritet som partiet har stort behov av i dessa tider. Hans inlägg har fått starkt stöd av Lena Sommestad som också för en värdefull diskussion i sin egen blogg och på flera andra håll. Slutligen vill jag också uppmärksamma Bo Elmgrens konstruktiva bidrag. Här börjar en ny långsiktig socialdemokratisk linje formas som jag tror mycket på. Låt oss bygga vidare på den!

Bror Perjus