Svenskt Näringsliv representerar inte svenskt näringsliv. Organisationen borde heta något annat. Förr hette den Svenska Arbetsgivareföreningen. Men det var också missvisande. Bättre vore Svenska Arbetsköpareföreningen, eftersom den faktiskt är en
sammanslutning av arbetsköpare.
Förr fanns det också en organisation som hette
Industriförbundet. Också oegentligt eftersom organisationen bara representerade
industrins ägare i bästa fall, men egentligen enbart de dominerande ägarna. Familjen
Wallenberg som var och är de mäktigaste ägarna i vårt land, styrde det
mesta i båda organisationerna. De bestämde att Svenska
Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet skulle gå samman i organisationen
Svenskt Näringsliv, som fortfarande bara representerar en
mycket liten minoritet av ägarna, eftersom makten bestäms av hur mycket
man äger, inte en medlem en röst som i demokratiska organisationer.
Anta att det svenska näringslivet skulle bestå enbart av de
så kallade ägarna. Då skulle inte mycket bli uträttat. I praktiken ingenting.
Anta att Marcus Wallenberg själv skulle stå ensam i SKFs Kullagerfabrik i
Göteborg och försöka tillverka kullager. Det mesta talar för att resultatet
skulle bli; inte ett enda kullager. Ingenting!
Arbetare och tjänstemän, till allra största delen
organiserade i fackföreningar inom LO, TCO och SACO, utgör en
mycket betydande del av svenskt näringsliv, kanske den allra mest betydande! De tillverkar ju kullagren och bilarna, styckar köttet, bakar limporna, röjer i skogen och kör pappersmaskinerna och tryckpressarna och bygger hus och vägar.
Nu är det också så vist ordnat att Svenskt Näringsliv och
alla dess underorgan förhandlar med fackföreningarna om löner och arbetsvillkor
för såväl tjänstemän som arbetare. Alltså förhandlar Svenskt Näringsliv med en
annan del av svenskt näringsliv om arbetsvillkor och löner på den så kallade
arbetsmarknaden. Så det blir ju lite förvirrande då med begreppet svenskt näringsliv!
Den omvända ordningen borde också gälla, d v s att fackföreningarna förhandlar med Svenskt Näringsliv om direktörernas arbetsvillkor, vinster
och löner och bonusar och pensionsavtal och avgångsvederlag och allt var det
heter för att motivera deras kopiösa inkomster, som i många fall på en månad motsvarar vad landets statsminister tjänar på ett år. Dessutom
flyger de omkring i privata jetplan med sina fruar, vilket delvis tycks utgöra
deras arbetsmiljö och samtidigt kostar miljoner.
För övrigt antyder namnet Svenskt Näringsliv, att det bara är
de privat ägda företagen i landet som är närande. Underförstått är statlig
och kommunal verksamhet tärande. Men anta att det inte fanns några skolor,
sjukvård, äldreomsorg, kollektivtrafik, bostäder med mera – då skulle det
heller inte bli några kullager tillverkade.
Ibland har man en känsla av att Svenskt Näringsliv är den mest tärande delen av
svenskt näringsliv. Ändå tar deras företrädare sig ständigt rätten att tala för
hela det svenska näringslivet. Och de borgerliga partiernas företrädare tjatar ständigt
om att företagarnas villkor måste förbättras, samtidigt som de lika ivrigt agiterar för sämre villkor för arbetare och tjänstemän, med det märkliga motivet att ”sänka
trösklarna till arbetslivet”.
Men att döpa om Svenskt Näringsliv till Svenskt Täringsliv vore
kanske att ta i…
Bror Perjus
